Dagar av väntan

Samma dag som insättningen av embryot hade jag en riktigt positiv känsla av att det här kommer gå bra. Den känslan var helt försvunnen redan nästa dag. Och redan då, på ruvardag ett och två, kände jag en nästan besatthet av att få reda på hur det gått. Jag krävde svar. Svar som förstås inte fanns.

Visst känns det annorlunda att ruva på ett eventuellt syskon till vår son. För oavsett vad som händer så har jag som en mjuk kudde att landa på nu jämfört med det hårda stengolvet de andra gångerna. Men det jag fått höra om att jag skulle ha mindre tid att tänka och analysera, för att jag redan har ett barn att ta hand om, stämmer i alla fall inte på mig.

Nej jag har hunnit tänka mycket och känt efter. Och försökt att inte känna efter. Jag har gjort korta anteckningar om varje behandling och ruvning och utan att gå tillbaka och läsa de anteckningarna nu så minns jag vilka tidiga symtom jag hade med min son. En speciell typ av molvärk och magkatarrkänsla. Både med sonen och den lilla som klamrade sig fast i mig till vecka 13. Så utan att jag riktigt vill erkänna det för mig själv är det precis de känslorna jag väntar på att känna nu.

Att ruva på lillen

Ni som följt mig ett tag vet att jag gillar datum. Den senaste veckan har jag känt mig lite nostalgisk eftersom det är precis ett år sen jag ruvade på lillen. Det här är egentligen ett inlägg som jag tänkte skriva i våras men det var så mycket rädsla som kom i vägen hela tiden. Det kändes för läskigt att skriva hur det hela började när jag var mitt uppe i det och inte visste hur det skulle sluta. Men det vet jag nu, att det faktiskt slutade väl. Så jag skriver det nu, mest för min egen skull, så jag kan stoppa inlägget i IVF 3 mappen och gå tillbaka till det i framtiden om det behövs. Lite som en referens. En del detaljer minns jag fortfarande som om det var igår och en del saker har jag fått kolla upp i mina anteckningar. Det handlar alltså om min åttonde ruvning. Den gången som slutade lyckligt.

Tankar i början av behandlingen: Min klink säger att de har bättre resultat vid frysförsök för då byggs slemhinnan i livmodern upp bättre än vid färsk-ivf. Jag har ju tidigare blivit gravid både med ett upptinat embryo och med ett färskt men det var ändå det färska som utvecklades längst. Efter ett par dagar med sprutorna får jag riktigt tjocka flytningar och det gör mig hoppfull för det hade jag sommaren innan när jag blev gravid och jag minns att en av läkarna sa då att det var bra, att slemhinnan gjorde sig redo. Så min magkänsla säger mig att just jag kanske får bättre resultat vid färsk-ivf och jag är lite pirrig över att se om jag har rätt.

Fredag. ET. Det blir återföring redan på dag tre. De ringer från kliniken dagen innan och säger att det inte ser så bra ut. Vi blir rädda. Vi säger till varandra att vi ska vara tacksamma om bara ett enda embryo överlevt. När vi kommer dit får vi höra att fem embryon lever. När vi pratar med läkaren som ska göra insättningen verkar det som om det blivit lite av ett missförstånd att vi blivit kallade till ET på dag tre och inte dag fem. Jag känner mig irriterad över det. Det blir i alla fall ET med två embryon, ett 10-celligt och ett 9-celligt. Efteråt åker vi och handlar mat. När vi står i kö i kassan står ett par tvillingtjejer i 20-årsåldern precis framför oss. Jag känner mig varm i kroppen och tänker att det kanske är ett tecken på att vi kommer få tvillingar.

När vi kommer hem lägger jag mig på soffan i någon timme men sen går jag ut på en rask promenad i en halvtimme för att få igång blodcirkulationen i kroppen och i livmodern. Senare på kvällen ligger jag i soffan igen och googlar ämnen om ET och ruvning. Jag läser vad en framgångsrik amerikansk ivf-klinik rekommenderar sina patienter; strikt sängläge i 24 timmar efter ET. Trots att detta är min åttonde återföring får jag en klump i halsen och tänker hjälp har jag just förstört den här chansen med min promenad.

Lördag. RD 1. Jag känner mig redan otålig och har mycket tankar kring om embryona fäst eller inte. Får påminna mig om att vi inte återfört en blastocyst som vid de senaste tre försöken utan ”bara” en (två) tredagars. Det känns lite bortskämt att jag redan undrar hur det går där inne och liksom kräver att få svar. Jag tänker att alla dem som blivit gravida på naturlig väg vet ju inte ens om att de har ett embryo där inne så här bara dagar efter befruktningen.

Söndag. RD 2. Fortsatt mycket tankar på att våra två små kanske blir blastocyster denna dag och att ET-dagen lika gärna kunde vara idag. Jag tar Lutinus tre gånger dagligen men trots det känns kroppen så ”tyst”. Jag har knappt någon känsla i brösten eller i kroppen för övrigt.

Måndag. RD 3. En annorlunda känsla i bäckenbotten. Jag springer de sista meterna till busshållplatsen och då gör det lite ont i livmodern. Vi är lediga och äter middag på en restaurang och efteråt får jag lite ont i magen men vet inte om det beror på att jag ätit för snabbt eller för mycket. När jag ligger i soffan på kvällen känner jag något där inne, lite lätt värk på sidorna. Jag känner mig hoppfull.

Tisdag. RD 4. På morgonen är livmodern/hela magen spänd som i kramp. Jag har fått en massa små finnar i ansiktet över natten och brösten känns spända av progesteronet.

Onsdag. RD 5. När jag äter frukost tidigt på morgonen, utan att vara stressad, kommer en våg av lätt illamående över mig. På jobbet kommer plötsligt fler symtom. Molvärk. Någon knådar bulldeg i min mage och jag har upplevt det förut, när jag var gravid efter försök nummer fem. Det är känslor som kommer och går men jag kan inte tänka bort det. Det blir värre, jag vill vika mig dubbel, känns som jag ska svimma. Just då arbetar jag med en grej som jag bara inte kan gå ifrån. Funderar på hur jag ska agera, hur länge jag kan stå ut. Det går i vågor. Om jag får ett plus om ett par dar så vet jag nu. I så fall var det nu jag först kände det, tänker jag. Det är väldigt likt de diffusa symtomen som jag hade vid min senaste graviditet.

Jag arbetar tillsammans med en kollega som är en av de få som vet om att vi gjort IVF och hon vet om att jag ruvar just nu. När vi blir ensamma en kort stund har jag lust att säga att jag är 80 procent säker på att embryot fäst, men jag gör det inte. Jag tänker att jag kommer ångra mina ord och min självsäkerhet ifall jag har fel. Vi fortsätter jobba, jag mår illa men det är bara att jobba på.

Vid lunchen känner jag mig avvaktande, måste äta sakta och försiktigt på grund av känslorna i magen. Även detta känner jag igen sen sommaren, hur det var i lunchrummet då. Tankarna snurrar. Jag vill le stort för mig själv men samtidigt vågar jag inte ta ut något i förskott.

Torsdag. RD 6. Jag får smärtsamma magknip och molvärk i livmodern men det kommer en timme efter jag tagit Lutinus och beror antagligen på progesteronet. Brösten är spända men även det pga medicinen. Jag hoppas att symtomen som jag kände igår ska komma smygandes idag också och bli ännu starkare men det blir inte så. Jag känner inte alls det jag gjorde igår. På kvällen är jag ledsen. Känner sorg. Får en våg av smärta i ena bröstet och blir då hoppfull en stund men ja… bara en stund.

Fredag. RD 7. Spända bröst och spänd livmoder men det är ju pga medicinen. Ibland har jag lite mensvärkskänsla på sidorna. Jag känner att det inte har fungerat den här gången heller. Är ledsen och storgråter på kvällen. Tänker redan på nästa steg, hur vi ska gå vidare och googlar på behandlingar utomlands.

Lördag. RD 8. Jag är uppgiven och arg. Vill sluta med progesteronet. Blir irriterad på hur mycket progesteronet känns i kroppen trots att jag är säker på att försöket inte lyckats. Brösten känns stora och spända. Jag har en känsla av mensvärk och att det ska börja rinna rosa när som helst. Det är kanske ingen fara när man ruvar men jag äter sushi liksom för att provocera mig själv för jag är 95 procent säker på att vårt åttonde försök inte gått vägen.

Vi ska resa bort om bara tre dagar. Jag har sett väldigt mycket fram emot den här resan, den har varit ljuset i tunneln för mig under vintern men samtidigt har den liksom kommit i skymundan eftersom IVF-försöket och ruvningen legat precis innan och fått allt fokus. Men nu vill jag släppa alla fantasier om ett lyckat försök och gå vidare. Jag tänker att om jag inte är gravid så ska jag unna mig massage varje eller varannan dag eftersom det är skönt och så grymt mycket billigare än hemma. Jag ska dricka färgglada drinkar vid poolen och på stranden och inte behöva oroa mig för vad jag äter för blir jag magsjuk så drabbar det bara mig. Och jag ska spraya mig full med myggmedel som innehåller DEET, strunta i de där luftföroreningar som jag läst om och inte oroa mig för hur jetlag kanske möjligen kan påverka någon som är pytte pytte gravid. Mest av allt vill jag bara veta.

Söndag. RD 9. Dagen innan vår resa och jag måste få svar. Olof jobbar och jag går upp vid 10. Jag är helt lugn när jag doppar stickan i plastmuggen. Nästan med en gång kommer två streck fram. Jag blir överrumplad, måste ta fram ett gammalt positivt test som jag sparat för att jämföra. För att se om jag ser rätt. Jag kan knappt tro att det är sant för jag har nästan inga symtom, bara det lilla som progesteronet ger.

Jag måste samla mig, tänka om. Allt det där med resan som jag tänkte och såg fram emot; härlig massage, drinkar på stranden på kvällen och att välja fritt från menyn måste jag omvärdera nu. Jag googlar om det är lätt att få tag på myggmedel utan DEET där borta, flera har undrat samma sak, men jag får inga bra svar så jag åker till ett apotek här hemma för att köpa giftfritt svenskt myggmedel att ha med. Ja det är svårt att fokusera om och börja packa mitt i känslan av overklighet. Det är svårt att förstå.

När Olof kommer hem på kvällen visar jag honom testet och vi är glada men försiktiga. Så försiktiga över min tredje graviditet som just börjat.

Måndag. RD 10. Tankarna snurrar och jag är faktiskt mer rädd för hur det ska gå än glad. Rädd för att jag ska våga tro på något som snart kommer ta slut. Samtidigt är det skönt att åka bort, att tvingas tänka på annat. Att inte sitta hemma och grubbla. Jag skriver det här tio minuter innan vi ska åka till flygplatsen.

En vecka senare skriver jag på bloggen att vi fått ett plus. Jag skriver från ett av de mest romantiska hotellrummen vi sovit i, med himmelsäng och vacker utsikt från balkongen.

 

Så här med facit i hand tänker jag att det är oerhört svårt att sia om resultatet av en ruvning innan testdag. Jag blev hoppfull på RD 5 i och med de starka symtomen och min magkänsla sa då att embryot fäst. Men sen tappade jag alldeles hoppet och trodde mig verkligen veta säkert att det inte gått vägen. Trots att det var min åttonde ruvning och med min tidigare erfarenhet av hur det ”borde” kännas i kroppen så hade jag fel. Och bevisligen går det att få ett plus och gå en hel graviditet med väldigt snälla symtom. För nu har vi vår son. Vi nådde målet till slut.

Mitt i det mörka

De senaste tio dagarna har varit de mörkaste och svåraste på länge. Jag har nog skrivit så förut med gränserna flyttas liksom fram. Men jag orkar bara pressa mig till en viss punkt och jag har nu nosat farligt nära den punkten vid ett flertal tillfällen. Flera gånger har jag känt att jag inte vet hur jag ska överleva den närmaste timmen. Timmarna. Att jag måste fokusera på att andas. Andas djupt, andas långsamt. Det är det enda jag klarar just då.

De många tillfällena med hjärtskärande påminnelser om vad jag inte har. De tar den lilla energi som jag byggt upp. Som ett slag i magen när jag känner mig duktig för att jag faktiskt tagit mig till jobbet ännu en dag. Eller orkat gå och handla. Eller i form av ett telefonsamtal på kvällen när Olof inte är hemma.

Söndag, måndag, tisdag var de värsta dagarna. Jag förstod. Jag ältade varför. Det orättvisa. Det ofattbara. Hur är det möjligt. Hur ska jag gå vidare.

I onsdags kväll kom en liten våg av starkare symtom. De varade bara en stund, men i den stunden började jag undra om jag ändå tagit fel. Skulle jag våga hoppas nu efter att ha börjat sorgeprocessen. En liten berg- och dalbana inuti den stora. Jag vet inte hur mycket jag klarar. Att slitas mellan hopp och förtvivlan.

Jag var ledig i fredags, tog ett test bara för att få det bekräftat, det som jag redan visste. Ingen nervositet, knappt någon ledsamhet. Slutade med medicinerna där och då. Två dagar tidigt kan inte gör något i den här situationen.

Lättnaden. Att sluta ha Lutinus rinnande som kladdat ned underkläder, mysbyxor, lakan. Ibland har jag suttit på en frottéhandduk i soffan för att det bara rinner, vid sidan av trosskydd och allt. Alla gånger som jag balanserat införaren på handfatskanten inne på en halväckligt toa på jobbet när jag ens lyckats komma ifrån på de rätta tiderna. Om det inte gör någon nytta, om det inte ger näring åt någon så vill jag inte ha det kvar.

Min stackars kropp. Som fått äta mediciner nio veckor i sträck. Till ingen jävla nytta visar det sig så här efteråt. Min stackars kropp. Som inte haft en naturlig mens på över ett år. Jag kan nästan inte minnas sist det skedde. Jo kanske i oktober 2013. Annars tvingar jag fram den med Provera eller så kommer den efter en behandling som leder in i en ny behandling. Eller efter missfall eller skrapning. Jag blir nästan rädd när jag tänker på det, vad jag utsätter kroppen för. Men de har aldrig rekommenderat mig att ta en paus. Slemhinnan byggs upp jättefint varje gång så de är nöjda. Och jag vill inte vara den som säger stop.

Att sluta med medicinerna. Att återta kontrollen. Att få tillbaka min kropp. Därför har jag mått lite lite bättre denna helg mitt i allt det mörka. Det finns något jag kan göra och jag har gjort det.

Idag är testdag och jag tog ett test, bara för att sudda ut en promilles tvivel av ”jag kommer alltid undra”. Medan jag höll på med testet började det droppa rött ned i toan, så det var ganska onödigt även om det var en billig sticka för några kronor.

Nu några timmar senare är mensen här och i den situation jag nu är så känner jag en lättnad att den kom, som förra gången tre dagar efter avslutad medicinering. Det är viktigt för mig för då vet jag att det är stor chans att vi hinner med en behandling i januari, innan en liten resa i februari. Och det är allt som finns på önskelistan just nu. Den realistiska önskelistan alltså.

Jag känner mig lugn och avslappnad just nu. Virrvarret av tankar har lugnat sig. Jag funderar på om jag borde vara hemma från jobbet i en vecka, liksom förebyggande. För jag vet att cirkusen i huvudet snart fortsätter. Det här är bara en tillfällig paus. Jag har varit ledig i tre dagar och det är då jag hunnit lugna mig. Faktiskt tänkt på lite andra saker nu när alla falska symtom är borta och kroppen är min igen. Samtidigt, jag tänker på ekonomin, den långsiktiga, pension och sånna saker. Inkomst som grundar en eventuell föräldrapenning eller vad det nu heter.

Jag ser tiden fram till nyår som om jag klättrar uppför ett högt berg. Med snö på toppen. 17 jäkla dar tills jag är framme. Sen är årets hemskaste månad över. Och just nu känner jag ändå en sorts envishet. Jag vill klara detta. Jag ska klänga mig fast på det här jäkla berget. Efter tolvslaget står jag på toppen och sen kan jag pusta ut och sätta mig på en kälke och åka nedför igen. Rakt in i ännu ett år av ofrivillig barnlöshet, ändlösa behandlingar och förtvivlan.

 

Misströstan igen

Det känns tungt nu.

Jag minns i förra veckan. Ruvardag 2 och 3. Lätt molvärk i magen. Det var för tidigt att känna något på riktigt. Det var för tidigt att veta utgången då. För första gången på länge kände jag mig inte otålig. Jag kände mig tillfreds. Jag ville stanna länge, frysa tiden i flera veckor och leva i ruvardag 2 och 3. För där var det tryggt. Där fanns det hopp.

Igår på förmiddagen låg jag i soffan helt avslappnad och såg på skidskytte. Då kom känslan över mig att det här försöket inte gått. För inne i min kropp fanns ingenting. Inga symtom förutom en mycket lätt molvärk som jag helt och hållet kopplar till progesteronet. Jag kände mig alldeles bedrövad. Våra planer för resten av dan ville jag strunta i och bara lägga mig ned på golvet.

Det är ruvardag sju idag och långsamt ställer jag mig in på att embryot inte har fäst den här gången heller. Fantiserar om telefonsamtalet med kliniken och den nya planering jag måste göra med min läkare. När jag kom till jobbet höll jag på att bryta samman bara av att det stod tio personer och pratade på ett och samma ställe. Jag mår inte bra. I fredags och i helgen började jag tänka på sjukskrivning. Som en kortsiktig lösning på ett problem som jag inte vet hur lång tid det kommer ta. Den jäkla ovissheten.

Om någon tänker att jag är tidigt ute så jo det är jag väl. Efter förra försöket intalade jag mig själv att inte ta ut något i förskott, att inte testa tidigt, att inte börja tänka på framtiden och nästa steg innan testdag. För att kunna njuta av fristaden – ruvningen – lite längre. Men jag kan inte lura mig själv på det sättet. Det här är inte ett isolerat IVF försök. Jag är inte en bok med blanka blad. Jag har en historia bakom mig. Jag kan den historian utantill. Hur mycket jag än inte vill känna och tänka så gör jag det ändå. Det här är min kropp, jag lever med den dygnet runt och just nu känns det oerhört tungt.

 

Den långa versionen

I måndags blev det återföring. Hade tänkt skriva mer utförligt hur dan blev men luften gick ur mig.

Inför förra frysförsöket, när vi hade två blastocyster i frysen, oroade jag mig mycket för att båda två skulle dö vid upptining och att vi skulle få det där fruktade samtalet från kliniken om att det inte var någon idé att vi kom dit. När den här cykeln började tänkte jag mycket på att nu hade vi bara en kvar i frysen och i den situationen hade vi aldrig varit förut. Jag försökte förbereda mig på att det kanske inte skulle bli någon återföring.

När jag sen fick tid för ET, sex dar i förväg, ja då släppte jag liksom tanken. Jag slutade oroa mig. Jag är så förvånad att det gick, jag som alltid är duktig på att ta ut negativa saker i förskott. Det var först när jag gick och la mig kvällen innan som tankarna kom tillbaka. Sen när jag gick upp i måndags morse knöt sig magen av nervositet. Det blev verkligt och stort.

Det som hjälpte mig var vissheten att vårt förra embryo överlevde upptiningen så fint, 100%, toppoäng rakt igenom. Rent logiskt tänkte jag att varför skulle inte detta följa samma mönster. De var ju dessutom från samma ”kull”. Även i våras, med tvådagarsembryon överlevde alla upptiningen jättefint, förutom vid sista frysförsöket i april då tre av fem plötsligt dog.

Så i måndags. Jag gick på jobbet med mobilen i fickan och tittade på klockan. Jag bestämde mig för att jag kunde slappna av iallafall till klockan 8 för då började väl embryologerna sitt jobb med upptiningen. Sen hade jag att göra, glömde ibland tiden och mobilen. Vid nio fick jag oväntat ta hand om en ny kollega. Det kändes inte bra att ha en extra person med mig som en svans. Jag var tillräckligt stressad över att få det där dåliga samtalet, sitta inne på toa eller i en skrubb och sen få ett sammanbrott och inte kunna gå ut. Kanske inte kunna jobba klart dan. Att då veta att jag hade en vilsen ny kollega som faktiskt satt och väntade på mig, det kändes inte bra.

Men timmarna gick. Ibland kände jag ”såklart det går bra, vårt embryo är toppenfint igen”. Ibland tänkte jag ”de håller på nu och försöker allt, lirkar med den lilla men det går inte, snart ringer dom med domen”. Det är en rätt speciell situation, att gå där på jobbet och låtsas vara normal för varken chefer eller kollegor vet vilken stor dag det här är.

Till slut var klockan 13 och jag skulle gå. Ringde Olof för att dubbelkolla att han inte glömt att vi skulle ses på kliniken. Nej då han kom ihåg. Sen började jag köra och då ringer telefonen. Hade lagt den på bilsätet för att kunna svara snabbt men den hade glidit in under min väska så jag såg inte vad det stod på displayen. Mitt hjärta höll på att stanna. Nu kommer samtalet, tänkte jag. Men det var Olof som glömt säga en grej. Jag blev så himla rädd.

Vi träffades på klinikens parkering, lyckades ställa bilarna bredvid varandra. Jag kände mig fortfarande nervös. Sköterskan hade inför förra FET:et varit tydlig med att säga att vi kunde få ett dåligt besked så sent som när vi kom in till receptionen, just för att embryologerna försöker in i det sista.

Det var fullt med folk i väntrummet. Jag anmälde mig i receptionen. En sköterska sa ”det ser fint ut, sitt ned så får ni strax komma in”. Då visste jag att det skulle bli av. Men stressen i kroppen lägger sig inte på bara en minut. Jag gick inte från att vara rädd till överlycklig bara sådär.

Att göra en återföring är ju mycket behagligare än att plocka ut äggen. Men det jag inte gillar är att behöva vara kissnödig. Jag brukar gå på toa ungefär en timme innan den tid vi har för ET och sen dricka några muggar vatten efter det. Den här dan hade jag med mig en flaska i bilen och drack lite på vägen till kliniken. Redan när vi satt och väntade på det lilla rummet, jag ombytt och klar, började jag känna mig riktigt kissnödig. Jag hade förstått att de var försenade och att det var flera par före oss och jag ångrade att jag druckit så mycket. Hade kunnat betala pengar för att få gå och kissa.

Vi fick vänta 45 minuter innan det blev vår tur. Läkaren kom in och berättade att vårt embryo tinat sig perfekt. Vi gick in i salen och embryologen ville höra våra personnummer och så.

Jag har träffat läkaren förut och tycker hon är trevlig och väldigt omtänksam. Dock fick jag känslan av att hon kanske håller på att träna upp sig på återföringsbiten (och antagligen äggplock också). Kändes en del när spekulumet kom på plats. Sen tryckte hon ultraljudet hårt mot magen och i kombination med vår väntan och att jag därför var riktigt, riktigt kissnödig nu så var det inte behagligt. In med den första katetern, såg den på ultraljudet, att den låg rätt. Embryologen visade ID på skålen med embryot och vi fick se vår blastocyst, den höll på att kläckas och hade en liten bubbla utanför ringen av celler. Det kändes spännande och positivt att den redan höll på att kläckas, det var första gången för oss.

Jag led där jag låg med ultraljudet tryckt över urinblåsan men tänkte att det snart skulle vara över. Märkte direkt att det var något som inte gick så smidigt som det brukar när hon skulle föra in embryot. Det tog tid och när jag väl såg rörelser på ultraljudet. Ja det kändes inte rätt. Det blev lite vitt inne i livmodern men även stora luftblåsor på vägen ut. Det här är ju sjunde gången så jag vet hur det brukar vara.

Embryologen tog katetern och kollade. ”Det är tomt… näe..vänta lite…här är ert embryo”. Det var som att rummet började snurra. En massa tankar och känslor kom över mig. Omslöt mig.

Tankarna gick till något jag läst om när det här med p-stav var nytt. Att barnmorskor satt in det i armen på unga flickor som sen gick därifrån och trodde de var skyddade och sen visade det sig att den lilla vita staven låg nere på golvet i ett hörn. För att något gått fel vid insättandet. Att barnmorskorna kanske inte visste exakt vad de gjorde de första gångerna. Hur kunde jag veta nu, att våra embryon verkligen blivit återförda i min kropp, i min livmoder de andra sex gångerna? När embryologen uttalade orden ”det är tomt” för att sen ta de tillbaka. Hur kan jag veta att den där blicken de kastat på katetern efteråt för att dubbelkolla inte bara varit för slarvig eller för kort? Har jag gått hem lättad och glad och ruvat och tagit mediciner och hoppats och längtat i onödan någon gång? Jag blir illamående av bara tanken. På att ha blivit lurad.

Embryologen förstorade upp så vi såg vårt embryo igen. Det gick fort men om jag såg rätt så hade det tappat den där utbuktningen, den där blåsan utanför cellringen. Jag kunde bara tänka på om det kunde vara skadat nu, av hanteringen in och ut en extra gång. Efter allt jag läst. Hur kan andra kvinnor bli gravida spontant när det är tusen små processer som ska stämma? Att det ens är möjligt. Och vad är det som gör att ett toppenfint embryo med femtio procent chans inte fäster i mig, mer än slumpen? Jo alla de där komplicerade processerna som ska stämma.

Det här är så oerhört viktigt för oss. Återföringen är ju kulmen av veckor med mediciner, förväntan och hopp och innan dess planering och logistik. Att då känna det allra minsta att något kanske gått fel redan från början. Att embryot kanske tagit skada. Jag kände mig alldeles kall.

”Här är ert embryo och det ligger i eran skål”, sa embryologen och började visa ID:t. Det hoppas jag verkligen, tänkte jag, att det är nedsläppt i våran skål igen och inte i grannens. En bild dök upp, att det stod tre skålar alldeles bredvid varandra. Från tre olika par. Nej, så gör dem inte. Det är säkert superstrikt. Men just då. Tankarna.

Läkaren hade börjat avveckla lite saker, hon fick sätta in den yttre katetern på nytt. Jag var så kissnödig att jag höll på att börja gråta. Ultraljudet tryckt ännu hårdare mot magen. Jag ville blunda och färdas iväg någon annanstans. Bort från det här rummet.

Embryologen kom med en ny kateter, som hon dragit upp vårt embryo i. Hon stod bakom läkarens axel och liksom stöttade, tipsade när hon skulle föra in det. Till slut såg vi det vita, en sats vätska till, mitt i livmodern. Katetern kollades igen och vi fick höra att den nu var tom.

Allt jag tänkte på var om embryot hade tagit skada av den förlängda hanteringen men jag vågade inte fråga läkaren om det när jag satte mig upp. Jag var rädd för att hon skulle känna sig ifrågasatt och kritiserad. Tänk att jag tänkte mer på hennes känslor än mina egna. Så fruktansvärt dumt.

När jag väl stod upp var inte kissnödigheten lika fruktansvärd som i gynstolen. Tankarna snurrade. Jag frågade om chanserna och fick höra 70 procent. 7 procent extra för embryolimmet. Jag kunde inte känna någon glädje.

Vi gick till vårt rum och parkeringen på båda bilarna hade gått ut. Vi hade tagit över en timme men med all försening innan och under räckte inte det. Olof skyndade ut för att vakta. Sköterskan gav mig ett graviditetstest och testdag men allt jag kunde tänka på var det som just hänt och risken för dubbla parkeringsböter.

Jag gick äntligen på toa och lovade mig själv att nästa gång dricka minimalt med vatten. Jag struntar i om de inte ser livmodern optimalt med en liten urinblåsa, tänker aldrig utsätta mig för den plågan igen. Bytte om och sa hej då till sköterskan i vården och gick. Förbi det fulla väntrummet med nya människor nu och ut. Olof väntade vid bilarna, vi hade klarat oss från böter. Vi pratade kort om det som hänt och hans tankar var samma som mina. Tänk om embryot skadats.

Vi körde hem, jag fick fokusera hårt på vad jag gjorde. Jag ångrade så mycket nu att jag inte hade frågat. Hade läkaren eller embryologen sagt ”ja tyvärr sjunker väl chanserna lite nu” ja då hade jag ju iallafall vetat. Hade de sagt ”nej det är absolut ingen fara” då hade jag fått ett svar. Nu hade jag bara ännu en ovisshet. Och det var nästan det värsta. Att istället för att känna mig glad och lättad (som efter alla andra insättningar) kände jag mig bara besviken. Att jag hamnat i ett tillstånd av rädsla och oro. Att jag inte ens fick känna en gnutta av den eufori som jag kände förra gången.

Jag låg på soffan hemma och började googla, för att söka svar. Hittade inte det jag sökte. Försökte vara lite glad över att det blev återföring, över 70% även om det lät överdrivet, men det var svårt. Olof och jag pratade, vi förstod varandra. Vi kom fram till att om embryot skadats, ja det var ju inget som vi någonsin skulle kunna få svar på.

Senare på kvällen lyckades jag hitta de rätta sökorden. Embryo stuck in catheter. Jag fick en massa länkar och massor av svar. Jag förstod att det som hände oss är ganska vanligt. Ungefär 1 gång av 20, skrev någon. Ökad risk när en blastocyst håller på att kläckas, skrev en annan. Flera hade varit modigare än mig och faktiskt frågat sina läkare när de hände och blivit försäkrade om att det inte var någon fara med embryot. Antagligen berodde det inte heller på läkarens skicklighet som jag först trott. Tydligen kan progesteron bilda en klump som täpper igen katetern. Det låter rätt så rimligt när jag tänker på det.

Tack och lov för internet och snabba svar. Bara att veta att det hänt andra och att de var lika oroliga som jag hjälpte mig. Jag gick och la mig mycket mer tillfreds men ändå lite ledsen över att jag blev snuvad på det som brukar vara en väldigt positiv kväll efter återförandet. Den bästa kvällen i hela behandlingen. Nästa dag kändes det bättre och jag började släppa det som hänt.

Nu har det gått flera dagar och jag känner mig glad över ruvningen och lite hoppfull. Det vore ändå intressant att veta om någon av er som läser har varit med om samma sak. Eller om ni hört talas om någon som varit det.

 

 

Decembertrötthet

Jag hade tänkt att skriva om vad som hände i måndags men tar det en annan dag när jag har mer tid. Och energi. Jag känner mig sliten. Riktigt sliten. Har inte orkat träna på ett tag så jag får allt mer ont i ryggen. Det är sånt ryggont som går bort direkt bara jag styrketränar regelbundet men jag har inte orkat det nu, sen en tid. Blir ofta att jag åker hem från jobbet och tillbringar kvällen mer eller mindre på soffan. Jag har inte energi till mer än så. Jag känner att årstiden spelar stor roll i detta. Mörkret. Jag vill sova tio timmar per dygn. Jag vill sova fram till våren börjar.

Gick från jobbet med en olustig känsla. Fullt upp hela dagen och jag fick agera konsult åt andra som egentligen borde veta bättre. Som borde vara mer pålästa innan de ger sig in i vissa situationer. Jag ger gärna små tips och stöttar men nu var det mer som om jag fick rädda upp situationen. Kändes inte så bra. Hastade hem, brist på tid att reflektera eller prata med kollegor. Ringde till Olof och frågade om han handlat de där måste-ha-grejorna. Han hade glömt och var redan hemma. Jag höll på att få ett sammanbrott, över att behöva åka förbi mataffären efter jobbet när jag redan kände mig helt slut. Gjorde det ändå, skyndade runt men hann ändå notera flera bebisar, bland annat framför i kön. Blir arg för att Olof ”tvingar” mig att handla och då blir jag utsatt för allt det där som är jobbigt att se. När jag redan inte mår bra. På den nivån är det.

I natt drömde jag att jag började blöda. Fick alltså mens på ruvardag 2-3. Jag blev ledsen förstås men mest förvånad. Min kropp hade fått spel av alla hormoner och behandlingar. Det kändes som ett enormt slöseri att vårt fina embryo med 70% chans aldrig fick mer tid på sig att fästa och utvecklas. Dessutom med så tidigt mens nu skulle nästa mens antagligen bli för tidig för behandlingsstart i januari. Kliniken skulle fortfarande ha jul- och nyårsstängt. Jag vaknade och gick ut i köket innan jag mindes drömmen och blev så glad en kort stund att det inte var på riktigt. Det var en lättnad.

Sjunde gången

Sköterskan visar oss in, på det lilla rummet med sängen, bakom ett draperi. Jag har inte träffat henne förut. En av få som jag inte avverkat under alla besök på kliniken.

Hon frågar Hur känns det? med en min öppen för allt. Det här är sjunde gången, svarar jag snabbt. Inte anklagade. Inte självömkande. Det bara kommer. Kanske lite som ett försvar. Jag tycker det sammanfattar så bra. Vad som pågår i mitt huvud. Vad som är hela mitt liv, just nu. För det är ju allt jag är och allt jag tänker på. Varje vaken timme. Hon får inte fram ett ord. Det var inte min mening att låta hård.

De har tinat vår blastocyst och den har överlevt med bravur. Toppkvalitet. Igen.

70 procents chans säger läkaren när jag frågar.

7 procent extra för embryolimmet som de numera använder på alla tinade.

När jag körde bilen häromdagen, på den stora leden genom stan, kastade jag en blick på mätarställningen. Den stod på 77777 och solen sken. En av de få soltimmarna i november.

Jag letar efter alla tecken denna sjunde gång. Jag vill så gärna tro.

 

En guppande boj i tisdagskvällen

Jag börjar senare imorgon så ikväll är uppesittarkväll. Vi gick en liten promenad vid nio, det var knappt någon ute då. Vi hade hela området för oss själva och ljusen från husen glittrade fint i vattnet. Sen gick vi in och åt tårta. Det är våran förlovningsdag. För ett par år sen. Två nyinköpta ringar i en svart sammetsask. Det här datumet. Och November blev kanske lite ljusare.

Testdag. Ingen nervositet. Ingen hjärtklappning. Ett graviditetstest innan frukost. Lika negativt och vitt som förut. Behövde inte vända och vrida som i fredags. Kände inget speciellt mer än att jag visste. En bekräftelse. Sen skyndade jag till jobbet.

Sköterskan från kliniken ringde tidig förmiddag. Jag hade redan hunnit glömma. Fick leta upp en privat liten skrubb. Hon verkade förvånad över att det inte gått vägen. Kanske satt hon med min journal framför sig och såg toppoängen för vårt embryo. Femtio procents chans om de nu inte friserar till siffrorna något.

Hon frågade om jag ville boka ett samtal med min läkare. Jag sa att det inte behövdes. Berättade att läkaren som gjorde återföringen sagt att det var okej att börja ny behandling direkt. Hon protesterade inte. Vi ska höras av när jag får min mens. Jag vågar inte riktigt tro förrän jag verkligen får det bekräftat med ny medicinordination och tid till VUL. Men det känns lovande. Det här är nästa guppande livboj som jag kan klamra mig fast vid ett tag i ett stormande hav.

Snälla kollegor, kramar och omtanke. Jag önskar att jag kunde berätta. Jag är redo nu. Jag vill dela. Men hur inleder jag ett samtal kring det här. Kanske anar vissa men vill inte fråga eftersom jag uppenbarligen valt att vara rätt så privat i många år. I ett välorganiserat kaos är det svårt att hitta utrymmet, rent fysiskt en plats och en tid för ett sånt samtal. Jag vrider och vänder mig om men det är människor överallt. Ibland möts vi i ett förråd och jag vill låsa dörren, frysa tiden och säga snälla ge mig tio minuter här och nu. Med dig. Se mig.

Förtrollningen är bruten

Jag har fortsatt med medicinerna trots att jag vet. Jag vet för jag känner det i kroppen. Icke-graviditeten. Allting är som vanligt, som innan ruvningen. Inte ens Lutinus har gett speciellt mycket symtom de senaste dagarna. Det var som att när jag väl testade i fredags morse och fick se det där negativa testet då kapitulerade hela kroppen. Förtrollningen är bruten.

På sätt och vis är det skönt, en lättnad. Nu vet jag. Ändå tar jag de där medicinerna för att jag inte vill tänka senare tänk om det fanns en liten chans och jag förstörde den genom att sluta. Vill inte hamna där.

Jag känner mig inte speciellt ledsen ännu. Självklart är det en stor besvikelse att det här försöket inte lyckades. Det känns som ett slöseri med ett så fint embryo. Men jag tror att den stora ledsamheten kommer en annan dag. Just nu tänker jag bara på samtalet till kliniken och för varje dag som mensen håller sig borta tror jag chanserna ökar att de ska förstå att det inte fungerat och godkänna ny behandling på en gång.

Jag känner inget behov av att slösa fler graviditetstest. Antagligen tar jag ett på tisdag, som är testdagen, bara för att ha bevis inför samtalet med kliniken.

Ikväll var vi på bio. Eller vi valde att gå vid 17-tiden för filmen, Interstellar, är nästan tre timmar lång. Innan vi åkte in till stan gick vi en liten promenad där vi bor och då såg jag flera mammor med barnvagnar och det gjorde mig låg. När jag ruvade (de första dagarna) kunde jag hantera gravida bättre än vanligt. Jag försökte fortfarande kolla bort men det liksom rann av mig. Det var väl hoppet om att jag hade något på gång, på riktigt inom mig. Sen det negativa testet har det känts mycket besvärande igen.

När vi gick av bussen i stan kom en tiggande kvinna fram. Tror hon var ungefär i vår ålder, svårt att säga när hon hade mössa och jag försökte att inte se. Hon var gravid. Det gjorde mig arg och ledsen. Det känns oerhört orättvist. Jag hoppas hon har mat att äta och någonstans att sova. Men här går vi, med ordnade förhållande sen många många år och bara går sönder av längtan efter en graviditet som går hela vägen och ett eget barn. Jag har svårt att förstå.

I filmen var det en scen när en astronaut på farligt uppdrag i rymden får se en videosnutt hemifrån. Hans son, kanske tjugo år, har blivit pappa och håller upp den nyfödda framför kameran. Tårarna började rinna direkt. Både av att jag såg barnet och sen själva innebörden av att en farfar får se sitt barnbarn för första gången. En ny generation. Så mycket som jag önskat i flera år att mina föräldrar ska få träffa mina barn.

Japp, snart dags för kvällsdosen av Lutinus och Progynon då…

Vad hände?

Efter att jag skrev det förra inlägget började det hända saker i kroppen. I onsdags kväll fick jag starkare symtom. De höll i sig hela torsdagen. Jag gick runt på jobbet och trodde att jag var gravid. Det var inte inbillning, det var inte en önskan om att det skulle fungera. Det var något. Speciellt igår kväll kände jag mig väldigt konstig och det gjorde mig glad.

Jag hade bestämt mig för att testa idag eftersom jag var ledig. Hade inga problem med att sova gott i natt. När jag gick upp vid nio var kroppen helt som vanligt. Allt jag känt de senaste dagarna var borta. Då kom det stora tvivlet och när jag väl tog fram testen ur en genomskinlig plastlåda i badrumsskåpet kändes det väldigt stort och lite skrämmande. Mindes hur det i juni kom fram två streck inom bara en två minuter.

Det kunde inte varit mer negativt nu. Jag vände och vred men där det där andra strecket skulle komma var det bara vitt. Kände mig förvånad och lite lurad. Paff. Men samtidigt var ju alla symtom borta. Jag gick och la mig igen bredvid Olof som sov hårt och jag somnade om efter en stund.

Vad hände? Vad var det jag kände? Sjätte gången och jag trodde att jag kunde känna skillnaden på Lutinus-symtom och riktiga symtom. Jag har inbillat mig massor av gånger, velat känna, övertolkat, googlat, legat stilla och känt efter. Det var inte så den här gången.

Spontant vill jag sluta med medicinerna nu. Progynon för att bygga upp slemhinnan har jag ätit i en månad nu morgon och kväll, sen första mensdagen på ett litet hotell i Vermont. Lutinus har jag tagit tre gånger dagligen i två veckor. Om det ändå inte har fungerat vill jag inte utsätta min kropp för detta längre än nödvändigt. Vill bli ren igen.

Direkt började jag tänka på nästa försök och ska det alltså bli en sjunde gång och när ska det hända på riktigt och varför. Varför är detta mitt liv. Två graviditeter i år och när kommer den tredje som ska gå hela vägen?

Jag fantiserar om vad jag ska säga till kliniken när de ringer mig på tisdag. Hur jag ska övertyga sköterskan om att jag måste få börja med en ny behandling med en gång. Vad ska jag annars göra av mitt liv? Hur ska de förstå? Vilket tonfall ska jag använda i telefon? Jag öppnar ögonen och upptäcker att jag sitter på en orangesvart spinningcykel i ett halvmörkt rum med ett gäng svettiga medelålders män som har förmånen att gå och träna på sin lunchrast. Den modellsnygga instruktören ropar ut kommandon och Thirty Seconds to Mars dånar ur högtalarna. Come break me down, bury me, bury me, I am finished with you. Vi håller på med nån typ av intervaller mellan stående och sittande. Passets klimax. Min rosa Midnattsloppettröja ligger slickad längs ryggen av svett och jag tänker att jag ska försöka stanna här och nu. Får inte låta tankarna vandrar iväg så mycket att jag inte märker vad de andra gör eller var jag befinner mig.