Det lyckades

Igår morse när jag gick upp tog jag ett test. Det var positivt. Jag ville behålla detta fantastiska för oss själva ett tag.

Den där molvärken som ökat i styrka sen i fredags fick mig att börja undra. Kunde det vara så att det lyckats? I lördags fick jag även lite ont i magsäcken på ett liknande sätt som jag fick väldigt tidigt under min förra graviditet. Jag debatterade med mig själv om jag skulle tjuvtesta eller inte. Jag var nyfiken men inte så att jag gick runt och tänkte på det hela tiden. Jag hade kunnat vänta någon dag till utan problem.

Det jag tänkte på var de gångerna jag testade på dag 10 (med tvådagars) och fick negativt och hoppet dog. Även om jag sen satt och googlade och läste om alla som testade positivt sent för att få det att passa in i min historia så var det något som togs ifrån mig. Innerst inne förstod jag redan då att det inte skulle fungera, och det gjorde det inte heller dem gångerna. Jag ville inte förstöra den fina känslan jag hade nu. Det inre lugnet. Ovissheten var inte speciellt jobbig nu den femte gången.

Jag gick upp klockan tio igår och i badrummet bestämde jag mig för att testa. På ruvardag 7 med en blastocyst. På bara en minut kunde jag se det där andra strecket. Efter fem, tio minuter var det ännu mer tydligt. Det fanns inga tvivel. Det var mycket tydligare än när jag plussade i februari. Jag stod där och kände mig förvånad, trots att jag anat. Lugn men förvånad. Det är så lätt att inbilla sig, så det blir inte verklighet förrän jag fått ett konkret svar. Eller ens då.

Det blev en fin dag igår med mycket kramar och gos. Vi behöver inte säga så mycket till varandra, för allt blev redan sagt den där första gången. Jag tänker mycket på det (vågar jag ens skriva ut ordet gravid?) men är väldigt försiktig. Ibland tänker jag att detta ”bara” är ett plus på en sticka och det säger förstås ingenting om hur de närmaste veckorna kommer gå. Jag tänker mycket på hur det gick sist när jag fick missfall efter två veckor. Det kan ta slut imorgon.

Men ibland tänker jag att detta är fantastiskt och början till något nytt. Kanske en hel graviditet. Kanske vårt barn föds nästa år. Kanske får jag se ett tickande hjärta på ett ultraljud och gå där i höst och känna magen växa. Dom tankarna gör mig glad. Och tacksam.

Det som också känns så himla bra just nu är att vi ska resa bort. Jag ser framför mig att vi kommer gå där, i en redan romantisk stad, hand i hand i varma sommarkvällar och veta att det kanske börjar nu. Vårt nya liv. ♥

Funderingar kring tid

Det är natt och jag sitter här vid skrivbordet. Området är tyst och mörkt. Olof sover i rummet bredvid, han ska jobba imorgon men jag är ledig. Om ett dygn slår det om från juni till juli. Det är något jag brukar tänka på, när tiden byter månad. Jag har tänkt på sånt ända sen jag var barn. Det är en helt vanlig natt men ändå inte. En symbol för att något händer. Förändring. Jag vet att jag satt precis här och tänkte samma sak förra sommaren när juni blev juli och juli blev augusti. Och det kändes speciellt. Nu har det gått ännu ett år.

Jag tänker på det här med tid. Ofta när jag tittar i almanackan inför något känns tiden långsam. Tre månader kvar till jul, födelsedag eller en resa. Men när jag tänker tillbaka på samma sak, i backspegeln liksom, då har det ofta gått fort. Ibland alldeles för fort. Sommaren är slut och det blir höst. Eller när det helt plötsligt gått ett halvår sen nyår eller senaste semestern. Fem år sen den där fantastiska konserten en varm augustikväll. Eller att det var sju år sen min senaste universitetsexamen. Sju år. Det är läskigt hur tiden går.

Juni har verkligen varit en annorlunda månad i år. Ända sedan månadens början låg fokus på vår ivf-behandling. Istället för måndag, tisdag, onsdag blev det snabbt sprutdag 3, 4 och 5. Allting kretsade kring dagar med VUL, ÄP och ET och allt annat bleknade. Blev en transportsträcka. Utfyllnad. Jag visste att jag skulle vara ”sjuk” från jobbet ett par dar vid ÄP. Men jag visste inte att jag skulle bli sjuk på riktigt också parallellt och det tillsammans slog verkligen ut min känsla för tid. Sen blev min sista arbetsvecka förvandlad till ruvardag 1 till 5 och det har nu övergått till eller snarare smält in i semestertid. På onsdag ska vi resa bort och nu ligger fokus på packning, diverse ärenden och att läsa på resmålet lite till. Och sen börjar en ny månad.

Ruvardag 6 och inre lugn

Igår var sista dagen på mitt jobb innan semestern. I måndags mådde jag riktigt dåligt, var nära till tårar, fann ingen mening med något och var ett tag på väg att gå hem. Sen blev det långsamt bättre för varje dag och igår var en riktigt rolig dag på jobbet då jag bland annat hann prata en lång stund med en ny kollega om ett gemensamt intresse. Jag kände mig stärkt och gick därifrån med en bra känsla.

Det har regnat hela natten och förmiddagen. Jag sover alltid bättre då. Det blir mörkare i sovrummet där vi annars har förmiddagssol och det är allmänt ljust under sommarmånaderna. Sen är det mysigt att vakna bredvid varandra och ligga kvar och lyssna på regnet och inte känna någon stress över att behöva gå upp.

Vi träffade mina föräldrar på en restaurang och åt lunch. Det hade precis slutat regna då, tur för oss. Det var en fisk- och skaldjursbuffé som var helt okej men jag hade förväntat mig mer. Lite mer finess med tanke på att stället har så himla bra rykte. Det var i vilket fall trevligt att träffa dem.

När vi kom hem var både Olof och jag trötta av all mat. Vi sov middag på soffan, tätt omslingrade, i en och en halv timme. Vi ställde inte ens klockan. Vi sover bara middag när vi är lediga och inte behöver bry oss så mycket om när vi kommer i säng på kvällen (eller snarare natten). Efter det har jag legat i soffan och läst en guidebok om vårt resmål och nu ser han på fotboll.

Jag känner mig oerhört lugn, både i kroppen och mentalt. Avslappnad. Nu är det semester och inga tider att passa förrän på onsdag då vårt flyg går. Symtomen i kroppen är som tidigare. Ömma bröst som jag känner av när jag ligger på sidan och sover eller Olof kramar mig för hårt. Molvärk som är lite starkare nu än tidigare i veckan. Jag vill inte läsa för mycket in i det. Jag har känt det förut. Jag har analyserat, googlat hur andra känt en viss ruvardag och blivit övertygad om att det gått vägen. Bara för att sen testa negativt eller få mens och falla handlöst ner i besvikelsen. Så jag tänker faktiskt inte så mycket på det. Om jag skulle få ett plus, ja då är det just bara ett plus. Jag vågar inte tro att det ska hålla hela vägen. Jag tänker ta en dag i taget. Just nu njuter jag av det inre lugnet och är här och nu. Och här är väldigt bra just nu.

Ruvardag 4 och perspektiv

Ruvardag 4. Brösten är spända och lite ömma. Finnar i ansiktet. Varm Lutinus rinner ut. Molvärk som leder till akuta magknip. Trötthet men inte lika intensiv som igår. Korta stunder kommer starkare mensvärk som fångar min uppmärksamhet och då tänker jag att det har fungerat. Trots att det är tidigt än. Vad fantastiskt det vore om det verkligen har det. Overkligt att tänka på. Inom en vecka vet jag.

Vi stod tre stycken vid mikrovågsugnarna och värmde våra matlådor när en kollega berättade om någon hon kände som jobbar på en akutmottagning som behandlat en missbrukare som skurit upp hela sin arm på en brödkniv. Fast egentligen hade nog något annat hänt som denne inte ville tala om. Min kollega sa då ”Hur kan man göra så mot sig själv? Man har ju bara ett liv. Det finns så många som har det värre”. Hon sa det inte nedlåtande utan mer filosoferande. Jag kände mig liksom träffad av det där ”man har bara ett liv”. Jag stod där och kände mig dum som slösar bort mitt liv. Flera år har gått då jag satt allt annat på paus och bara levt för att bli gravid. Vänt in och ut på mig själv i denna jakt. Förlorat vänner, intressen och ibland lusten för att leva. Jag har nog inte kunnat göra det annorlunda men det var något med innebörden av det hon sa som fick mig att se det ur ett annat perspektiv. Varför inte försöka få barn men vara glad under tiden? Går det ens? Ska jag våga prova?

Samtidigt började jag tänka på alla miljoner människor världen över som verkligen lever ett värre liv. Som inte ens kan få sina basala behov tillgodosedda. Som lever i hunger, fattigdom, med sjukdom, krig och övergrepp. Vi har sett en liten glimt av detta när vi reste i Sydostasien och framförallt när jag reste själv för tio år sen. Då såg jag barn som sov nakna ute på gatan på en pappkartong när jag gick med min ryggsäck i gryningen på väg mot tågstationen. Men det är en annan historia. Jag och Olof lever i lyx jämfört med så många andra människor. Barnlösheten är psykiskt tärande men förutom det är jag rik på så mycket. Jag försöker hålla fast vid den tanken ett tag.

I positiv riktning

Jag vaknade i morse och gick ut i köket. Då hände något fantastiskt. I fem tio minuter tystnade alla tankar. Allt det vanliga som tynger mig. Allt ältande. Jag var här och nu och gjorde havregrynsgröt och tänkte för första gången på riktigt länge; detta kan bli en riktigt bra dag. Det är jag som styr och med positiv inställning ska det bli bättre än igår. Det kändes som en omstart. Jag tror att det delvis berodde på att jag på kvällen innan pratat med Olof, som jag knappt sett på två dar då vi jobbat om varandra. Han är i princip alltid positiv, ser livet på ett annat sätt än mig och tänker inte så långt fram i tiden som jag gör. När jag är analytisk och djup är han lättsam och positiv. Vi kompletterar varandra bra. Hade jag levt ihop med någon som var en kopia av mig själv hade det inte fungerat. Han ger mig ett mentalt lugn och mina gråskalor ljusas upp.

Sen blev det faktiskt en riktigt bra dag idag. Jag tänkte flera gånger att idag skulle det bli bättre, att jag skulle ignorera alla som pratar om förlossningar i lunchrummet och att det hängde på mig. Det enda som var riktigt jobbigt var att jag både på förmiddagen och på eftermiddagen blev enormt trött vid några tillfällen. Så trött att jag på riktigt höll på att somna mitt i ett möte. Det har hänt förut (efter jättedålig nattsömn) och känns alltid så pinsamt. Jag tyckte det vi höll på med var intressant men min kropp ville annat. Hjärnan höll på att stänga ned, ögonlocken blev tunga, synen dimmig. Allt jag ville vara att krypa ihop och sova, på golvet, sittande, varsomhelst. Oj så jobbigt det var men till slut lyckades jag komma ur det. Jag har känt mig väldigt energilös, seg och trött den senaste tiden. När jag kom hem dök tanken upp att det kanske har med progesteron att göra, så jag googlade och det verkar som många känt som jag. Skönt, för jag tänkte att det var en psykisk trötthet.

Det blev en ovanligt bra dag tills min mamma ringde för en stund sen. Hon och pappa vet allt om våra behandlingar och är mina störta supportrar i det här, förutom Olof förstås. Hon frågade hur jag mådde idag och vi pratade om andra grejer. Sen nämner hon att hon sett och pratat med en fd klasskompis till mig som bor i deras område och fick sitt andra barn i januari. Jag säger uttryckligen att jag inte vill höra mer om henne. Ändå fortsätter min mamma prata och säger bland annat ”ja han har blivit så stor nu” om hennes bebis. Jag blir så ledsen och besviken på hur okänslig hon är som pratar med mig om sånt jag inte vill höra. Inte idag, inte just nu och kanske aldrig och då tycker jag att hon ska respektera det. Vad ger det henne att tvinga på mig information som jag inte bett om? Hon sitter och klipper ut artiklar ur tidningen om IVF och ger mig men det känns som hon ändå inte förstår vidden av detta. Hur en liten, liten kommentar kan bryta ned mig.

Att vara kvar i det tunga

När jag ruvade sist, i april, kände jag mig så glad. Väntan på ägglossning var nervös men så fort vi varit på kliniken och fått tillbaka två tinade embryon kände jag inget annat än lättnad. Nu var dem där dem hörde hemma: inuti mig. Nu fanns det inget mer att göra, inga tider att passa. Jag fick mer energi, orkade träna och gick ute och njöt av vårsolen. Jag orkade vara mer social, blev genuint intresserad av att umgås med andra människor igen och ta till mig det dem sa. Det var som att jag knäppte upp en dammig, grå, tung kappa som legat över mina axlar för länge, och lät den falla till marken. Jag kände mig levande och fjäderlätt. Jag ville skutta nedför gatan istället för att gå.

Tyvärr har den känslan inte riktigt infunnit sig denna gång. Jag tror att det beror på att jag gjort den stora behandlingen och mycket fokus legat på det fysiska, med kroppen. Kanske även att självförtroendet (när det gäller att bli gravid) fått sig en knäpp för varje gång en ruvning misslyckats. Antagligen spelar det in att två par i vår närhet har fått barn sen dess och ett annat par väntar barn. Så trots att det är sommar nu och solen skiner långt in på kvällen går jag fortfarande runt med den där tunga, grå kappan om axlarna och kan inte skaka av mig den. Och jag är oerhört långt ifrån att skutta nedför gatan.

Det är ruvardag två idag och det som är skönt är att jag inte tänker så mycket på det, själva ruvandet alltså. Jag tänker på att jag tar Lutinus tre gånger om dan, att brösten är spända och att jag måste sätta mig försiktigt ned i soffan på jobbet för att det fortfarande är något därinne som är ömt. Men jag tänker inte längre än så. Blir överraskad när jag kommer på att vi redan satt in embryot. Den här sidan gillar jag, besökte den flitigt under första och andra ruvningen, nu lite mer sparsamt. Jag har alltid tyckt att människokroppen är fascinerande på alla sätt och vis och att veta exakt hur gammalt embryot är och hur det utvecklas känns lite speciellt.

Igår började jag jobba efter sjukdom, ”sjukdom” och midsommarhelgen. Till en början var det en förfärlig dag då jag inte kunde finna den minsta motivationen att vara där. Jag gick runt och tänkte mycket på vår barnlöshet och kände mig ensam och ledsen. Efter ett tag blev det lite bättre och idag har varit en okej dag med några trevliga stunder med kollegorna. Jag går på semester på fredag och verkligen räknar dagarna på ett sätt jag inte gjort förut. En sorts desperation. Jag måste stå ut tre dagar till. Det positiva är att sen är jag ledig några veckor. Om detta försök lyckas kan jag ta mig an de första osäkra veckorna i lugn och ro hemma. Om det inte lyckas kan jag sörja ifred och inte behöva ta på mig den där glada masken och släpa mig till jobbet.

Embryon & procent

Efter många långa dagar var det äntligen dags för insättning idag. Vi var båda nyfikna på hur många som klarat sig. Förra gången fick vi sju till frysen men de var ”bara” tvådagars, så jag förstod att det skulle bli färre denna gång. Vi fick en blastocyst av bra kvalitet insatt, som vi fick se på en skärm innan. En rund klump med celler, tänk att jag redan kan känna kärlek för en sån liten. Att den är vår. Vårt potentiella barn. På ultraljudet såg vi en vit prick i livmodern. Det här var första gången som jag inte kände rädsla för att embryot skulle trilla ut när jag rese mig upp från gynstolen. Två andra fina embryon har dem redan fryst ned åt oss och två till är dem lite tveksamma på och skulle bestämma sig senare idag. Vi kommer få hem ett brev med hur många det blev. Jag är jättenöjd med ett färskt och två till frysen.

På vår förra klinik fick vi höra att ett färskt embryo ger mig 30% chans till graviditet och ett upptinat 20%. Detta var med tvådagars. Mest av slentrian frågade jag läkaren hur stor chansen var idag. Jag blev helt klart förvånad när hon svarade 50%. Femtio procent. Det är som att kasta upp ett mynt i luften och se det falla till marken och i hälften av fallen landar det med den rätta sidan upp. Femtio procent känns fantastiskt. Ett ögonblick när vi klev ut ur porten kände jag världens självförtroende ”jaha, då var det fixat då, den här gången blir jag gravid”. Jag hoppas att det där med femtio procent var sanning och inte bara en stor avrundning uppåt.

Det här är första gången jag får en blastocyst tillbaka. Jag har velat testa det länge, sen tidigt i vintras någon gång, men de vi hade i frysen var odlade till två dagar. Jag gillar idén med att vänta ut, se vilka som är starkast och överlever. Under ruvning vid mina FET har jag flera gånger tänkt ”tänk om embryot är programmerat att slut utvecklas på dag tre eller fyra och här går jag i två veckor och hoppas till ingen nytta”. Självklart har ett femdagars embryo inte heller någon garantilapp med sig, men för mig känns det som ett steg i rätt riktning, att det överlevt så långt. Samtidigt förstår jag att om skillnaden i resultat (graviditeter) skulle vara stor mellan de två metoderna skulle ingen hålla på med tvådagars. Alla kliniker vill väl kunna visa upp bra statistik och hjälpa sina patienter på bästa möjliga sätt. Hoppas jag iallafall.

Midsommar & goda vänner

Jag har mest hållit mig hemma och inomhus i ett par dar, av förklarliga skäl. Men igår kväll tog vi oss ut och åkte iväg för att äta middag med ett gäng vänner. Så trevligt det blev. Skönt att få träffa andra människor, skratta och tänka på allt annat än kroppen och IVF. Två av tjejerna hade kört Vätternrundan förra helgen, som en del av Klassikern, och vi pratade mycket om det. Vi kom hem först vid midnatt men jag kände mig inte trött, bara mentalt stärkt.

Vi har aldrig haft insättning av ett embryo på dag fem förut. De andra gångerna har det skett på dag två och de flesta har varit upptinade från frysen. Därför känns det lite konstigt nu, jag glömmer hela tiden bort att själva äggplocket inte var målet i sig själv. Jag har drömt på nätterna att vi missat insättningen. Datum och veckodagar flyter ihop nu när jag gått hemma i så många dagar. Det är bara fredag idag och det känns långt till söndag då vi har tid.

Trevlig Midsommar!

Smärta och svullnad

Jag är hemma från jobbet idag också. Bra beslut. Jag har annars problem med att bedöma när jag redo att börja jobba igen. Jag är för optimistisk, vill visa mig duktig, samvetet, ansvar. Flera gånger har jag gått tillbaka för tidigt och det har jag inget för, ingen tackar mig för det egentligen utan det har bara lett till långsammare återhämtning för mig. Så inte denna gång. På måndag börjar jag igen och då ruvar jag förhoppningsvis ett litet embryo.

Igår morse, dagen efter äggplocket, vaknade jag och kände mig oförtjänt bra i kroppen. Visst känner jag att något hänt, att dom varit inne och rotat, men jämfört med förra gången mådde jag riktigt bra. Men sen på eftermiddagen återkom molvärken och en känsla av svullnad i buken. Jag tog en till Panodil och fick röra mig lite mer försiktigt igen. Sen helt plötsligt halv tio på kvällen kom riktig obehaglig huggsmärta i nedre delen av magsäcken/diafragma. Det kändes lite åt magkatarrhållet bara att det kom plötsligt på en sekund. Jag började undra om jag ätit för lite.

Det kändes som att bli knivhuggen i magen och ett tag visste jag inte var jag skulle ta vägen. Okej, jag har aldrig blivit knivhuggen men jag inbillar mig att det är så det skulle kännas. Om det inte varit för att det gått ett och ett halvt dygn sen äggplocket hade jag funderat på om läkaren råkat sticka hål i något organ. Dom associationerna kom. Smärtan la sig efter en timme. Jag tror att det jag kände var hur äggblåsorna fylldes på med vätska, magen svullnade och det uppstod någon sorts retning av bukhinnan. Men jag hade inte förväntat mig att det skulle komma så långt efteråt.

Idag känns det bättre men inte som vanligt. Jag började med Lutinus igår och känner av ömma bröst. Efter att ha varit sjuk i en vecka börjar jag bli frisk och jag uppskattar verkligen att mitt luktsinne fungerar normalt igen. Det är jättetråkigt att äta mat som man inte känner smaken på. Tar sånt för givet annars när det fungerar. Förövrigt känner jag mig väldigt trött. Inte så att jag vill sova nödvändigtvis men jag skulle kunna vila på soffan i flera dar. Jag har ingen ork. Kanske är det en kombination av det fysiska min kropp är med om, förkylningen, alla tankar och progesteronet. Det blir helt klart en lugn Midsommarafton imorgon.

Känslan av att det ordnar sig

Det har varit en turbulent tid. Sen i början av maj har jag lagt mycket tid och framför allt energi på logistiken kring att hinna med ett nytt försök i juni innan sommarstängt. Det blev ett antal telefonsamtal, motstridiga besked, berg- och dalbana av känslor och till slut bytte vi klinik. Men inte ens med en godkänd behandlingsplan och e-recept utskrivna kunde jag slappna av eftersom allt hängde på när min mens tänkte komma och den har varit opålitlig förut.

Efter att ha suttit hemma exakt hela vintern och våren i rädsla för att en resa skulle krocka med en behandling och vi skulle behöva vänta ännu längre, bokade jag i april en resa. Jag behövde desperat något konkret att se fram emot. Med ett flyg att passa den andra juli har jag varit himla rädd att min mens skulle bli sen, att behandlingen med Menopur och sänkt dos skulle bli utdragen så att vi inte skulle hinna med att få tillbaka ett femdagars embryo innan resan. Jag har vacklat fram och tillbaka vad som betytt mest, att få komma bort eller göra en insättning i juni. Jag har funderat på plan B och hur man tar sig till destinationen med alternativa medel. Det underbara är att nu behöver jag inte oroa mig längre.

Så fram tills nu har mitt fokus legat på behandlingen och äggplocket. Nu är det över och det känns som jag vågar lyfta blicken och se fortsättningen. För en stund sen ringde telefonen, det var hemligt nummer. Min första tanke var att någon på jobbet undrade hur länge jag tänkte vara borta. Men det var en sköterska från kliniken. Hon hade goda nyheter. Av mina tio ägg som vi fick ut igår har sju blivit befruktade. Det innebär att dom kommer odlas vidare i fem dagar och insättning blir på söndag. Fina nyheter. Jag har nästan svårt att förstå. Att alla dessa sprutor som jag tagit och svurit över lett till att vi har sju embryon som nu växer i en skål med näringslösning och att kanske ett av dom kan bli vårt barn.