Magsovare

Vad roligt att det var så många av er som kommenterade mitt inlägg om dålig nattsömn. Det är intressant att höra hur lika och olika det kan vara och få tips och teorier. Det jag inte skrev ut i inlägget men som jag hade i tankarna när jag skrev det är att jag inte kan låta bli att jämföra med hur några av mina mammalediga vänner har det.

Min vän J har en jämngammal dotter och hon började sova hela nätter vid två månaders ålder och gör det fortfarande. J har berättat hur hon de första nätterna inte kunde sova för att hon undrade om något var fel och dessutom spände det i brösten när dottern inte åt så ofta som under dan. Sen vande hon sig vid att få sova ostört 8-10 timmar per natt och säger att de enstaka nätter då dottern vaknar en eller max två gånger blir hon nästan irriterad över att bli störd. Då tänker hon på mig, hur jag har det, säger hon med ett snett leende.

En annan vän har en son som somnar vid 19, vaknar vid 23-tiden för mat (ersättning) och sen sover i ett sträck fram till 05-06 på morgonen. Jag förstår att alla barn funkar olika men i och med att jag umgås nära med de här mammavännerna så har jag medvetet och omedvetet jämfört mig med hur dom har det och då känns lillens sömnrytm med 3 timmar i sträck (och ännu sämre framåt morgonen) som något av en nitlott. Men visst, om dessa vänner skulle få ett syskon till sina barn som sover mycket sämre än vad de nu är vana vid antar jag att det skulle bli lite av en chock för dom. För mig har det liksom börjat tufft och kan inte bli så mycket värre, tänker jag.

Den senaste veckan eller så har lillen blivit väldigt stark och aktiv motoriskt. När jag lägger honom på rygg på mattan vänder han sig ofta direkt över till mage. Han kan även kräla iväg flera meter. Att byta blöja blir många gånger en kamp då han vill vända till mage även på skötbordet och även under natten då jag tagit honom till min säng för att amma och jag bara ska ta av mig nattröjan och arrangera kuddar – då ligger han på mage och jollrar i mörkret.

För ett par nätter sen hörde jag hur han vaknade och bökade i spjälsängen och trodde att han skulle börja skrika efter mat men det blev tyst igen. När jag gick dit låg han på mage och sov i sitt nest som är i spjälsängen. Nu händer det varje natt att han vänder till mage och jag sover ännu oroligare. Ofta ligger han med ansiktet åt ena sidan och då är det väl lugnt men flera gånger har jag hittat honom med ansiktet i princip rakt ner i nestet/madrassen. Han har haft en tunn liten kudde i nestet men den har jag tagit bort. Olof tycker vi ska sluta ha nestet men spjälsängen blir ju gigantisk för honom då, så stor och ödslig. Jag oroar mig för att han inte ska få luft, för att han ska bli så trött att han till slut inte orkar flytta huvudet till en bättre position. Jag frågade en kompis som har en son som är tre månader äldre hur hon gjorde men fick till svar att hennes son aldrig lagt sig på mage under natten. Nähä, olika även där.

Jag läser på nätet att om barnet kan rulla över på mage själv så är det ingen fara och dessutom var väl rekommendationerna på tidigt 80-tal att barn alltid skulle sova på mage och jag har ju själv överlevt det. Det hade känts bättre om lillen kunnat rulla tillbaka till ryggläge själv men det kan han inte för armen kommer i vägen.

Ni som har haft barn som lagt sig på mage på natten, hur har ni gjort? Det finns väl egentligen ingenting jag kan göra mer än att ta bort kudden? Om jag lägger honom på rygg så vänder han sig ofta till mage snabbt igen.

Mys

Vi åt en riktigt tidig middag innan Olof åkte iväg till nattjobb. Lillen blev gnällig, gnuggade sig i ögonen. Jag förstod att han behövde sova en stund men jag ville bara sätta på en tvättmaskin, bara plocka undan det sista av middagen, bara gå på toa själv. Gnället förbyttes till storgråt och förtvivlan. In med honom och extra kuddar, handduk, snorpapper, mobil in till sovrummet. Skärma ned persiennerna trots att det är mulet ute. Organisera, lägga honom med huvud högt på kuddar så han ska kunna äta. Förkyld sen en vecka, snorig, jag torkar bort det som kommer ut. Han gråter ännu mer då.

Han tar bröstet men kan inte andas då näsan är igenkörd. Han blir ledsen, rädd kanske. Han snörvlar in och ut ett par gånger och försöker igen. Jag kan inte hjälpa honom mer än att gå upp och spola med koksalt men det gör honom hysterisk så jag avvaktar. Jag sjunger för honom, de sångerna han känner igen, så han ska lugna sig.

Han äter nöjt med slutna ögon, näsan låter bättre. Jag stryker honom över huvudet, han får allt mer hår. Tar upp mobilen och njuter av ”egentid” för första gången idag. Efter en kvart är hans andning lugn. Min plan var att få honom att somna i sovrummet och sen smyga ut, det är så mycket jag behöver göra. Plocka undan. En kvart ensam skulle kunna göra underverk.

Han sover men när jag försiktigt lirkar ut bröstvårtan ur munnen vaknar han, söker blundande, flyttar sig närmare till han hittar den igen. Tar ett nytt tag, snuttar lite och somnar snart om. Jag försöker flera gånger, det brukar alltid gå till slut. Ofta släpper han bröstet själv i sömnen. Men idag går det tydligen inte. Idag vill han vara nära, kanske har det med förkylningen att göra. Han måste sova med sin älskade ”napp” i munnen.

Så här ligger jag nu sen nån halvtimme och tänker på allt jag skulle behöva göra där ute. Men det är väl bara att slappna av och acceptera läget. Om ett år är de här stunderna förbi och då kommer jag sakna dem. Och det är ju väldigt fint och mysigt att ligga här och se på sitt sovande barn.

Dåligt med sömn

Fy vilka nätter vi har. Lillen envisas med att bara sova tre timmar i ett sträck under natten och många gånger inte ens det. Vi har börjat ge honom gröt innan läggning på kvällen för att se om det gör honom mer mätt och trött men det har inte påverkat sömnen alls. Den första veckan eller två var han jätteintresserad, kastade sig nästan över skeden, gnällde om vi inte var tillräckligt snabba med nästa. Men nu sen ett par dar vill han inte ha, tittar åt ett annat håll, stirrar i fjärran och ålar sig till slut ur famnen. Han vill hellre äta sin haklapp. Vår BVC-sköterska säger att vi får ge honom ersättning på natten så att jag kan få sova lite mer men det tar emot för amningen fungerar ju så bra och kanske är det lite känslomässigt också, för mig.

I lördags vaknade lillen 6:30 på morgonen och började jollra. Jag försökte med allt för att få honom att sova lite till men det gick inte. Vi gick upp och jag kunde se ut genom fönsterna att det inte var en människa ute så dags, eller några bilar. Olof var bakfull efter fest på jobbet, annars får han ofta gå upp på morgonen när han är ledig. Han ammar ju inte fyra gånger under natten. Efter två timmar uppe blev lillen trött och vi kröp ned i sängen igen. Efter en timme var han färdigsoven men då sparkade jag lite på Olof, han fick gå upp med honom. Jag sov vidare men blev väckt varannan timme då lillen behövde äta. Jag vaknade till slut 14:15 och kände att jag gärna hade sovit ännu längre bara det att jag ville inte vrida på dygnet. Usch, den sömnbristen jag har har ju byggts upp under flera månader. Jag skulle behöva sova flera dygn i rad för att komma i kapp, fylla på alla depåer känns det som. Drömmen är att få sova 6-7 timmar i sträck någon gång. Hur länge klarar kroppen sånt här?

 

Rädslan

Det här hände för ett par veckor sen.

Klockan är runt tio på kvällen och jag har nyss satt mig vid datorn. Plockat undan lite hemma, ätit något och nu ska jag sitta ned en stund och bara njuta av min efterlängtade egentid. Lillen somnar ungefär vid nio och sen borde jag lägga mig senast elva, helst före med tanke på alla uppvak under natten och den där morgonpigga, jollrande bebisen vid sju, halv åtta. Olof har nyss gått in i sovrummet, han ska upp jättetidigt nästa dag. Jag har hela lägenheten för mig själv och det är härligt tyst.

Jag läser nyheter, mail och någon blogg. På en utländsk sida om kändisar ser jag en rubrik. Jag förstår direkt att det inte kommer ge mig något positivt om jag går in och läser. Jag vet detta men ändå väljer jag att klicka mig in.

En liten pojke har dött. Han blev tydligen kändis över en natt när han blev fotograferad tillsammans med en av presidentkandidaterna. Lite som en söt maskot. Blev följd och hyllad på sociala medier. Hans mamma meddelar att han dog i sömnen för ett par dagar sen. Plötslig spädbarnsdöd. En liten bebis på fyra månader.

Jag får svårt att andas. Ögonen tåras. Bakom den vita väggen i arbetsrummet ligger vårt sovrum och där inne ligger min son som är fyra månader gammal. Jag har lust att resa mig upp, rusa in i sovrummet, slita upp honom ur sängen utan att ens tända lampan och krama honom det hårdaste jag någonsin gjort och strunta i att det just tagit fyrtio minuter att natta honom vid mitt bröst. Strunta i att först stå där i mörkret och lyssna efter andetag. Strunta i att först titta på bröstkorgen och magen som häver sig upp och ned i skenet från min mobil.

Jag gör inte allt det där, har en spärr och vill väl inte skrämma Olof som antagligen nyss har somnat. Och om jag gjorde allt det där skulle jag liksom erkänna för mig själv att det värsta tänkbara faktiskt kan hända även hos oss. Och det är något med att det är kväll nu och mörkt inne och ute och så tyst. Men jag smyger in i sovrummet lite senare och står där i mörkret med en klump i halsen. Jag skulle kunna kolla honom en gång i minuten och ändå räcker det inte till.

Min efterlängtade egentid. Någon timme varje kväll är allt jag får. Då får jag bara vara mig själv och inte mamma. Jag stänger ned sidan, försöker tänka på annat, läsa annat men jag kan inte skaka av mig känslan. Rädslan. En liten pojke på fyra månader. Fotot av honom. Tankarna på hur hans mamma måste känna. Hans pappa.

Jag går och lägger mig. Känner inte alls för att vara uppe ensam. Vi har nyss börjat lägga över lillen i spjälsängen som står i hörnet av vårt rum, för att han kanske ska sova mer ostört och för att vi ska få lite mer plats i vår säng igen. Men den här natten vill jag vara nära honom. Allt annat är otänkbart. Jag känner mig omskakad. Som ett barn som drömt något hemskt och som vill söka trygghet, närhet hos sina föräldrar. Som ett barn som upplevt något och liksom kommit till insikt att världen inte bara är god. Jag vill att någon ska trösta mig.

Han ligger i nestet mellan våra huvudkuddar, så som vi haft det varje natt sen han föddes och jag ligger på sidan och lyssnar på hans andetag. Smeker försiktigt den lilla mjuka handen som tagit tag om nestets kant. Efter ett tag rycker han till men armen stannar mitt i rörelsen och handen sjunker ned igen. Varje gång han vaknar för att äta den natten blir jag glad. Jag stryker handen över hans fjuniga, varma huvud medan han äter och kan nästan inte förstå att han är min. Att han är på riktigt.

Mitt älskade, älskade barn. Bara tanken på allt som kan hända dig. Det tar mig faktiskt flera dagar och flera nätter innan jag känner mig någorlunda trygg igen.

 

Fem månader

Lillen blev fem månader igår. Det händer så mycket i hans utveckling hela tiden nu. Det senaste är att han upptäckt sina fötter och ligger nu ofta med benen upp i vädret, speciellt på skötbordet. Han kan till och med föra foten till munnen och suga på ena stortån.

Han vaknar varje morgon med ett strålande humör och ligger och jollrar och gymnastiserar bredvid oss i sängen oavsett hur trötta vi är. Till slut är det bara att gå upp. Egentligen är jag emot att han ska se på Tv men ibland när jag ska göra frukost och han ligger ensam på mattan en stund (med leksaker) knäpper jag på den för att han ska hålla sig lugn. En lördag var vi väl uppe vid sjutiden och då hade dagens ”godmorgon” program inte ens startat. Så tidigt har jag nog aldrig varit uppe frivilligt i mitt vuxna liv! Likaså såg vi starten på Vasaloppet häromdagen, för första gången på många år. Jag tror att förra året hade jag och Olof precis gått upp när målgången var.

Vi var på besök på biblioteket med föräldragruppen för ett tag sen och fick lite information om barns språkutveckling och hur viktigt det är att läsa för dom och att det är bra att redan nu introducera boken så de känner till dess fysiska form. Ett par dar senare kollade jag in barnhörnan lite noggrannare och hittade så mycket fint att jag lånade hem ett antal enkla barnböcker i kartong. Lillen sitter faktiskt jättefint i mitt knä tidvis och jag läser för honom med inlevelse (kände mig lite fånig i början) och han hjälper till att bläddra de tjocka sidorna och är riktigt intresserad. På slutet ska han alltid smaka på varje bok och jag låter honom göra det trots min bacillskräck över att det är en lånebok. Hans koncentration är inte så långvarig men en stund varje förmiddag brukar gå bra. Jag längtar efter att kunna läsa ”på riktigt” för honom och att han ska kunna peka på bilderna så vi kan prata om vad han ser.

Idag var vi på BVC, går bara dit en gång i månaden nu och det känns sällan jämfört med i början. Olof kunde inte vara med så när jag skulle ta upp en grej ur skötväskan fortsatte sköterskan klä av lillen som redan låg ned, för vi skulle väga honom. Då började han storgråta av rädsla, hela hans ansiktsuttryck förändrades. Han blev så ledsen att jag var tvungen att ta upp honom och vagga en stund och vår snälla sköterska backade undan i rummet. Oj, så har han aldrig gjort förut, sa jag men hon sa att det är i den här åldern dom kan börja reagera så inför främlingar. Lite intressant ändå, att han reagerade så starkt. Hon gjorde liksom intrång i hans sfär när hon skulle klä av honom.

Han väger lite drygt 7 kg nu och är 66 cm lång, har alltså fördubblat sin födelsevikt. Det var även dags för vaccinering igen. Det gjorde senast/första gången när han var tre månader och jag började i princip gråta då när jag såg hur ledsen lillen blev. Usch så hemskt att se honom gå från glad och aningslös till smärtpåverkad och jätteledsen och jag var inte alls beredd på min starka reaktion. Men det var jag nu. Olof var som sagt inte med så jag höll honom i knät och då kunde jag inte riktigt se hans ansiktsuttryck, vilket nog var lika bra. Så fort dom fått på plåstren på låren tog jag upp honom och kramade honom, han storgrät men sen kom sköterskan och distraherade med en skallra och såpbubblor och det hjälpte verkligen. Han slutade gråta mycket fortare denna gång. Jag tröstammade honom sen men han var inte så intresserad och tillbaka i vagnen var han glad och sparkade och hade sig. Nu på kvällen blev han mer gnällig och svårtröstad än normalt så någon liten reaktion på vaccineringen fick han nog.

Lilla älsklingen. Nu sover han på min sida av sängen. Ska gå in och lyfta över honom till babynestet så jag också får plats.