Juli

I en månad har vi bott i huset nu. Exakt på dagen. Det har varit en tuff tid. Jag har mycket att skriva om det. Mycket att berätta. Har svårt att finna tid. Och ibland ord.

Jag vill inte spela svår och verka kryptisk men det är jag väl ändå. Har svårt att förstå hur tiden, åren, går och händelser för länge sen kan kännas så nära. Igår kväll var hjärtat tungt av minnen av just den kvällen för så länge sen. För jag visste vad som var på väg att ske i vår familj. Dagen efter, idag, skedde det som ledde till en osynlig spricka, mellan oss, och tung, grå sorg för mig som jag höll hemlig i många år. Vi pratade aldrig om vad som hänt med varandra. Ibland kommenterade någon av mina föräldrar datumet, årsdagen, och jag reagerade som om det inte var någon stor grej. Men det var det. Jag fyllde dagböcker, skolkalendrar och matteblock med anteckningar. Dikter. Sifferkombinationer. Försökte hitta samband, tecken. Försökte kanske hitta mening i en, för mig, stor förlust. Nu i efterhand vet jag ju att den där dagen, när jag var tretton år, var en sorts brytpunkt eller kanske katalysator för saker som redan börjat gro. En sakta nedåtgående spiral av dåligt mående som sen tog åratal att snurra upp.

När mina barn möter sin första förlust vill jag finnas där för dem. Jag vill lära dem att det är okej att prata om sorg. Om saknad. Och att våga vara ledsna tillsammans.

Detta med tid. Tjugofem jäkla år sen och jag är mamma, sambo, husägare och samtidigt bor den ensamma lilla flickan kvar i mig ändå.