Det tar aldrig slut

Jag trodde aldrig någonsin att det här skulle hända mig. Jag trodde inte att jag skulle sitta här idag så här. När vi började vårt senaste ivf-försök i juni, när jag plussade den 29 juni eller när vi kom ut från första ultraljudet med en bild i handen den 23 juli trodde jag aldrig att det skulle sluta så här.

Jag har svårt att förstå hur mycket grymhet jag ska behöva vara med om. Det här händer inte, tänker jag igen.

Kontroll-VUL igår på kliniken. Samma snälla läkare som förra gången vi var där, den hemska fredagen. Han frågade hur jag svarat på Cytotecbehandlingen och jag beskrev den stora blödningen. Upp i gynstolen och jag ser min livmoder som en stor svart håla och däri svävar vårt foster, fortfarande helt intakt. En liten minimänniska med huvudet nedåt. Exakt samma bild som den där fredagen.

Cytotec hjälpte inte. Blödningen var slemhinna som kom ut. Nu ska jag få en tid för skrapning, säger läkaren. Det är en chock. Främst för att jag gått i tio dagar och trott att fostret var ute. Borta. Jag trodde min kropp var ”renad”. Jag hade börjat gå vidare och förutom en svacka i måndags kändes det som jag var på rätt väg. Jag har tagit mig ut varje dag, joggat, styrketränat, cyklat, skrattat, ätit godis, gått på restaurang och allt detta har jag gjort med ett dött foster i magen. Fortfarande kvar.

En av barnmorskorna tröstar mig, kramar mig och är jättesnäll. Hon mumlar om en tid redan idag eller imorgon. Jag vill bli av med det nu, genast. Kan inte gå så här längre. Kan inte förstå att det händer. Hon ringer sjukhuset och de ska faxa tillbaka en tid. Jag måste lägga på mer parkeringspengar, sitter en stund i bilen och solen skiner och jag studerar besökare och folk som är ute och går. Världen fortsätter som om inget hänt. Det här händer inte mig.

Faxet har kommit och jag har fått en tid för skrapning måndagen den 1/9, om sex jäkla dagar. De vill att jag ska gå runt med ett dött foster i magen i sex dagar till. Jag kan inte acceptera det. Förstår inte hur jag ska överleva. Barnmorskan ringer tillbaka och säger att jag mår dåligt psykiskt över detta (vilket är en underdrift) men det hjälps inte, de har verkligen ingen tidigare tid. Jag frågar om andra sjukhus. Hon hör med läkaren men han svarar att det tar tid att ordna pga olika avtal. Längre tid än till på måndag.

Jag åker hem. Gråter så mycket att jag knappt ser hur jag kör på den mest trafikerade sträckan på motorvägen genom centrala stan. Skyndar mig upp från garaget, vill inte träffa någon. Olof sover och jag vill berätta, vill krama, vill storgråta men vill inte störa hans sömn efter nattjobb.

Ringer till min chef på jobbet och berättar att jag blivit sjukskriven två veckor till. Nämner kort vad som hänt idag.

Sitter i soffan och försöker ta in allt som hänt. Känner mig så fruktansvärt lurad som trodde att fostret var ute och allt var bra i kroppen. Känner mig dum som inte kunde känna skillnad på en livmoder som nu är stor som i vecka 13 och en som är tom och håller på att dra ihop sig. Känner mig hemsk som nu nästan äcklas av den lilla minimänniska inuti mig som bara veckor tidigare var älskad av oss båda och som vi hoppades få träffa nästa år.

Jag vet inte hur jag ska överleva kvällen eller nästa dag eller nästa. Allt jag tänker på är vad som finns inuti mig och som varit död i fyra veckor. De vill att jag ska vänta till måndag då det nästan gått fem veckor. Jag gick i två veckor innan jag fick reda på att det var MA. Men då visste jag inte, jag trodde allt var bra och det kändes hemskt i efterhand. Men nu vet jag och hur ska jag kunna äta, se på TV, gå och lägga mig som om allt är som vanligt?

Jag orkar inte leva och ringer till kliniken igen och ber dem att ringa alla sjukhus inom 10 mils radie och fråga om någon har en tidigare tid. Barnmorskan återkommer efter en timme och talar om att jag blivit garanterad en tid på fredag på ett av sjukhusen här i stan men att de ska ringa imorgon och kanske kan det bli tidigare än så. Jag känner mig lättad. Det känns något mer hanterbart.

Olof jobbar ännu en natt, jag somnar av utmattning i soffan. När jag vaknar efter en timme skiner solen och jag går ut en liten, liten sväng och tittar på allt som om jag varit instängd i en månad och ser allt för första gången. Jag köper med mig en kaka från ett bageri, känns helt sjukt att sitta och äta och njuta av den men. Försöker distrahera mig med Tv och surfplattan men det är svårt. Tankarna tränger sig på. Det är overkligt, grymt och inhumant att behöva vänta så länge.

 

Nu sitter jag här. Det är onsdag. Den lilla har varit död i fyra veckor nu. Ibland undrar jag om jag någonsin kommer bli mig själv igen. På riktigt mig själv. Jag förundras över hur mycket psyket klarar. Igår ville jag lägga mig ned och dö för första gången sen allt det här hände. Så kände jag inte när vi fick reda på att det var MA, då orkade jag vara stark. Men nu efter att ha gått i över en vecka och börjat fokusera på framtiden, på att börja jobba igen, på nästa försök och sen få besked att… Ruta ett igen.

I natt sov jag gott tack vare en sömntablett men sen vaknade jag vid sex och vid sju och hoppades på att någon från sjukhuset skulle ringa och fråga om jag ätit frukost ännu för att dem skulle ha tid för mig idag.

De ringde till slut vid elva och sa att jag är välkommen på fredag. Jag är glad för det, tacksam för att jag inte behöver vänta ända till på måndag men lite besviken över att inte kunna få hjälp idag eller imorgon.

Så nu sitter jag här och ska försöka fördriva tiden i två dagar till. Ska försöka att inte tänka på vad som händer i min kropp trots att det är det viktigaste i mitt liv.

Från vitt till grått

Jag hade tänkt skriva att jag mår rätt så bra. Jag har det okej. En vecka hemma utan krav, i egen takt har hjälpt mig att smälta det som hänt. Jag har accepterat och börjat gå vidare och är redan fokuserad på nästa försök. Jag tror att jag har klarat mig igenom detta ganska okej.

I förmiddags hämtade mamma upp mig och vi åkte på utflykt till ett museum som ligger vackert ungefär en timme härifrån. Det var en speciell utställning där som mamma tyckte att vi borde se. Vi hade precis betalat inträde och börjat gå in i de olika rummen när min telefon ringde. Jag misstänkte vem det kunde vara eftersom jag bett min barnmorska höra om jag kunde få gå till psykologen på MVC eller annars till den på vårdcentralen. Det var psykologen på vårdcentralen som ringde. Jag försökte krångla mig förbi folk, ut ur rummen, ut förbi museishoppen, till nån sorts avskildhet i ett hus jag inte hittade i. Det blev ett konstigt samtal innan jag fick ur mig att jag inte var hemma utan ”på stan”. Jag är van att kliniken ringer och jag får prata kryptiskt tills jag kommer till en säker skrubb på jobbet men det här var extra krångligt med någon jag aldrig träffat förut. Men jag fick en tid redan denna vecka. Passar bra då jag fortfarande är sjukskriven.

In i utställningen igen, hittade mamma som såg frågade ut, förklarade och vi gick vidare. Tre minuter senare ser jag en arbetskamrat. Vill inte träffa någon jag känner när jag är sjukskriven, speciellt inte när det ser ut som jag är ute och roar mig. Ingen på jobbet vet ju varför. Är rädd för att den personen skulle gå till jobbet nästa dag och säga till andra att hon såg mig på museet igår och folk skulle klia sig i huvudet för dem har ju hört att jag är sjukskriven. Vore så mycket lättare om jag bara hade en bruten fot.

I alla fall. Vi går runt där i olika rum och jag försöker njuta av det vackra men också kasta blickar över axeln var min arbetskamrat är. Hon är rätt upptagen med samtal med sin väninna så det känns ganska lugnt. Men hennes närvaro och samtalet med psykologen tog lite av stämningen.

Vi äter lunch på ett café och har just fått vår soppa då telefonen ringer. Det är barnmorskan på MVC. Hon säger att hon hörde att psykologen ringt mig. Vet inte vad hon vill egentligen mer än att fråga hur jag mår och jag säger att det är lite bättre nu än i förra veckan när hon ringde för att kolla.

Senare åker vi förbi ett extra vackert naturområde och vi stannar till och går en promenad där i landskapet där fåren går lösa. Det är riktigt vackert men samtidigt känner jag ingen riktig ro och himlen är mörk, mörk blå åt ett håll och det kommer en hög åskknall.

Det regnar när vi kör hemåt och mamma frågar mycket om missfallet, nästa behandling, hur jag mår, framtiden, vad jag ska säga på jobbet, att hon och pappa är ledsna för min skull. Jag har inget emot att prata om det men samtidigt är det som att jag rör upp något som jag precis har fått att stanna och bli lugnt.

Hon släpper av mig utanför vårt hus och jag ser fram emot att kramas med Olof och tanka närhet i en timme innan han ska till sitt nattpass. Vi har varit lediga ihop i säkert fem dagar men jag saknar honom ändå nu. Kommer in och han håller stressat på att samla ihop sina saker. Han ska göra ett ärende innan jobbet och ska åka nu. Nu direkt. Jag kramar honom och klänger mig fast som ett barn, snälla stanna upp bara en minut och krama mig, se mig. Han ger mig fem minuter och jag berättar lite om psykologen som ringde och arbetskamraten på museet och sen kramas vi kort och pussas adjö.

Jag står kvar i lägenheten med en diskmaskin som väsnas oproportionerligt mycket för att vara så ny och för första gången sen det hemska hände känner jag mig riktigt ensam. Olof kommer hem tidigt imorgon och jag har en hel kväll och natt framför mig. Jag har inte lust till något, känner mig så himla frusen och har verkligen inte tänkt att ta mig till gymmet idag, behöver inte handla något, behöver egentligen inget mer än kärlek,värme och sällskap.

Allt det jag upplevt idag kommer ifatt nu. Jag kollar en nyhetssida och ser att en liten prinsessa som är två och ett halvt år ska börja på förskolan. Det finns en liten videofilm på henne och hennes föräldrar och jag ser den. Och jag tänker på att om vi hade varit sådana, som flera av våra vänner, som lyckas på första eller andra försöket, då hade vi också haft ett barn på två och ett halvt år nu och vi hade också skolat in på förskolan och jag hade inte suttit här nu med all den här sorgen. Jag hade sluppit vara bitter och avundsjuk och missunnsam och rädd. Det är så svårt att förstå varför det inte blev så för oss.

En förändrad tid

Livet är inte detsamma men tiden fortsätter ändå. Jag lever. Jag andas. Jag är.

En av de svåraste stunderna var i söndags. Fredagen var ju en väldigt omtumlande och chockartad dag. Sen på lördagen var jag så himla fokuserad på det fysiska och jag mådde ändå okej. Men sen gick jag upp i söndags och gjorde frukost som vanligt. När jag hade ätit stod jag i köket och Olof sov fortfarande. Då kom det över mig. Vad ska jag göra nu? Hur ska jag överleva denna dag och nästa och nästa? Nu börjar livet, verkligheten. Du är inte längre gravid. Smärtan och sorgen var väldigt stark. Det fanns ingen tröst i någonting. Det fanns inte längre något mellan mig och verkligheten. Det fanns inget att gömma sig bakom. Jag stod dubbelvikt och grät och skakade där i köket. Det blev så påtagligt, vi hade inga planer för den dan och sen skulle jag vara hemma i två veckor. Det fanns ingenting att se fram emot längre.

Det som var väldigt jobbigt de första dagarna var att allt i våran lägenhet var förknippat med graviditeten och framtiden. Soffan som jag suttit i gravid, kommit in i hallen och lagt ifrån mig nycklarna gravid, jag hade gått och lagt mig i min säng varje kväll i sju veckor och vetat att jag var gravid, skrivit inlägg vid datorn, bokat hotell som jag trodde jag skulle vara gravid i vecka 18-19 när vi checkade in där. Senaste gången jag använde cykel, bilen, löparkläderna. Alla mina vanliga kläder. Allt. Vårt arbetsrum som jag tänkte att vi kanske skulle få göra om i vinter till barnrum, om allt gick som det ska. Allt det där som inte blev av.

Jag är sjukskriven för första gången i mitt liv. Det känns både annorlunda och inget speciellt. Nu när hela livet förändrades så plötsligt så känns det inte konstigt att vara hemma från jobbet så som jag nu varit i fem dagar. För allting är förändrat och jag försöker hitta mig själv i det nya. Jag har varit deprimerad förut och jag vet vad det har gjort med mig i form av passivitet och destruktiva mönster. Därför bestämde jag mig direkt för att jag varje dag måste gå ut och göra någon aktivitet. Kan inte bara sitta hemma. Sen i måndags har jag joggat, styrketränat och cyklat. Något varje dag. Jag har inte den motivation eller kraft som jag hade förut men jag gör så gott jag kan. Jag tar mig ut och bara det är bra. Jag andas frisk luft. Sen känner jag att det på sätt och vis är lättare att orka motionera när jag inte har jobbat en hel dag först. Jag sover ganska okej och i måndags var det enda jag behövde göra på hela dagen att ta på mig joggingkläderna och springa i en halvtimme. Små mål varje dag.

En lång lördag med Cytotec

På fredag kväll tog jag en sömntablett och sov gott hela natten. Vaknade vid sextiden och kände mig lite nervös, lite förväntansfull. Så där som jag brukar känna när vi ska resa bort eller har något annat viktigt för oss.

Jag somnade om men vid 8.30 gick jag upp. Jag åt frukost men tänkte hoppas jag inte blir illamående av smärtorna och kräks upp maten. Klockan 9 tog jag två Cytotectabletter (vaginalt). Det stod i instruktionerna att man skulle börja senast klockan 11 för att undvika att blöda som mest på natten.

Jag satt vid Tvn eller datorn och väntade på effekten. Har ju aldrig tagit detta läkemedel förut. Okänd mark. Kände efter kanske en timme att något hände där inne, lite sammandragningar. Jag blev även frusen i hela kroppen, så där som jag blir på vintern, men det stod med som en biverkning i infon.

Det stod att när man började få ont skulle man ta Panodil och Voltaren och inte vänta för länge tills man fick riktigt ont. Jag hade även fått med mig två Tradolan, ett morfinliknande läkemedel, för kraftiga smärtor samt ett papper med info om mig ifall vi skulle behöva besöka gynakuten. Vid 12 började jag få lite ont så jag tog de två Panodilen. Tyckte det räckte med det.

Jag var hungrig men funderade på hur mycket jag vågade äta ifall smärtan snart skulle sätta igång. Men jag åt lunch och vid 13, fyra timmar efter starten, tog jag ytterligare en Cytotec enligt schemat. Jag ville verkligen att det skulle dra igång nu. Så som sköterskan hade beskrivit det verkade det som om många började blöda bara timmar efter de första tabletterna.

Lördagen var faktiskt en ”bra” dag mentalt. Jag var väldigt fokuserad på det kroppsliga, liten nyfiken på hur min kropp skulle reagera, men rädd för att få fruktansvärda smärtor. Dessutom fann jag sysselsättning i att fortsätta boka hotell till vår resa där vi skulle bila runt. På grund av graviditeten hade vi tagit ett beslut ganska sent angående exakt var vi skulle åka och när, så när det var gjort blev det lite bråttom med att boka boende för det var en populär månad i dem trakterna och många boenden var redan fulla. Så jag hade verkligen en uppgift att göra.

Olof däremot var inte sig själv. Han sov till klockan 14 och låg kvar i sängen till 15 och sa uttryckligen att han inte fann någon mening i att gå upp. Hade jag fått ont hade jag väckt honom tidigare men jag mådde bra så jag lät honom vara. Han var tagen och nedstämd hela dan och gick runt och suckade och jag tror han hade svårt att förstå att detta hände oss.

Jag åt middag och klockan 17 var det dags för sista Cytotecen. Kände mig rastlös, hade velat gå en liten promenad eller ätit middag ute men vågade inte för jag visste ju inte när och hur det skulle börja. Min mage var som tidigare, en känsla av att något var på gång och pytte molvärk men annars inget. När hela dan gick började jag föreställa mig att jag kanske var immun mot tabletterna, att ingen blödning skulle komma, att jag skulle få ringa till kliniken på måndag och berätta och dem skulle boka en tid för skrapning som skulle bli flera dar senare.

Klockan 20 stod jag i köket och tänkte ”varför händer det inget”. Jag tänkte på att jag hade någon död inuti mig. Någon liten som svävade planlöst omkring i fostervattnet i livmodern. Jag fick ångest och nästan panik och kände att det måste ut NU, jag kan inte ha det så här. Förstår varför jag inte tillåtit mig att tänka på det förut.

Klockan nio på kvällen hade jag precis bokat vår hyrbil och därmed var allt det viktiga kring resan fixat. Flyg, boende, bil. Olof såg på en film, Robin Williams hyllningar igen, och jag sjönk ned i soffan. Plötsligt fick jag känslan av att något kom rinnande och jag skyndade till toa. Det började så, pang bom. Klumpar och blodet bara forsade ut. Från inte en droppe på tolv timmar till att öppna en kran för fullt. Det var lite emotionellt när jag satt där inne i badrummet för jag tror att en av de där första klumparna var vårt blivande barn.

Fick byta trosor och började med binda. Jag sa till Olof att det kom nu. Han hummade mest som svar tror jag, han tycker sånt där är svårt. Blod, mens och sånt. Jag hade lite ont och tog två Ipren ifall smärtan skulle öka nu. Samtidigt kände jag en lättnad att det kommit igång och att jag nog inte skulle behöva skrapas.

Jag gick tillbaka till soffan och fortsatte se på filmen och spela spel på surfplattan. Efter 10-15 minuter kom en sammandragning och jag fick skynda till toa och bindan hade svämmat över på en sekund och det bara forsade ut blod och koagel.

Så där höll det på. Var 10-15 minut i fyra timmar. Sköterskan hade sagt att det skulle blöda mycket men jag hade aldrig någonsin kunnat föreställa mig att det skulle kunna blöda så här mycket. Jag var både paff och fascinerad. Det verkligen sprutade ut. Tur att jag inte har ont av att se blod.

Det positiva var att jag inte hade speciellt ont. Jag klarade mig bra på Panodil/Ipren. Antagligen var det som hon sagt till mig, att jag var van vid kraftig mensvärk och det hjälpte mig. Smärtorna nu var bara hälften av hur ont jag brukar ha vid mens. Då tar jag maxdos Ipren de två första dygnen och är glad om mensen infaller på ledig dag för det är en plåga att jobba.

Olof sa att han tyckte synd om mig när jag sprang till toa varje kvart. Men jag tyckte inte synd om mig själv. Jag var glad över att kroppen fungerade. Sen kändes det nästan komiskt att vara med om detta. Overkligt. Efter ett tag hade jag laddat med tre högar bredvid toan. En med nya trosor, en med 10 bindor och en rulle nytt toapapper. Jag fick byta binda minst varje kvart för de jag normalt har kunde inte stå emot blödningen länge. Hade det inte varit så sent hade jag skickat iväg Olof till affären för att köpa någon större typ.

Efter två timmar började jag fundera på hur länge det här skulle hålla på. Jag var inte direkt rädd men jag började bli trött. Det var en himla tur att jag började med tabletterna redan klockan 9. Jag kunde inte lägga mig ned på soffan för då skulle det läcka utanför direkt, så jag satt där, på en stor dubbelvikt frottéhandduk för att skydda sofftyget. Nu var det en James Bond film på TV som jag redan sett tio gånger men det funkade fint som distraktion.

Klockan 01, efter fyra timmar, var jag på toa och det bara rann ut fortfarande men sen blev det inget mer. Tiden gick och jag behövde inte skynda till toa. Jag väntade en halvtimme innan jag vågade lägga mig. Jag var så trött efter allt som hänt på kvällen.

Jag la det plastade underlägget som jag fått med under mitt lakan ifall det skulle läcka igenom. Sen tog jag två Ipren och somnade. Jag sov riktigt hårt. Vaknade efter halva natten och var rädd för att bindan var full, så gick till toa och kollade. Blev förvånad över att det inte kommit en droppe till. Samma sak när jag vaknade på morgonen, inget mer hade kommit. Den där kranen hade verkligen stängt av sig lika tvärt som den började.

Får man skriva att behandlingen med Cytotec var en (under omständigheterna) positiv upplevelse för mig utan att det låter konstigt? Jag hade hört mycket negativt om det, hade läst om andras upplevelser, om enorma smärtor, besök till akuten och liknande. Jag hade förvånansvärt lite ont och jag kände en lättnad över att kroppen gjorde som den skulle. Önskar bara att det kommit igång lite tidigare på dan. Sen är jag tacksam för att jag inte var ensam hemma, att Olof var där även om vi inte kramades mycket denna dag. Det kändes inte rätt med närhet just då.

När allting tog slut

På en minut rasade hela min värld. MA i vecka 11.

Vi skulle på ett planerat ultraljud på MVC i fredags morse. Jag tänkte mycket på det och räknade dagarna till det var dags. Olof sa att han var nervös två dagar innan och rädd för att det inte skulle stå rätt till där inne. Jag var också rädd för det men trodde ärligt talat att det var bra. Jag var mer orolig att de skulle hitta något fel vid KUB-testet två veckor senare.

På morgonen var jag nervös, vi hade tänkt cykla dit men det regnade så vi tog bilen. När jag gjorde mig i ordning i badrummet tog jag inte på mig någon mascara, ifall jag skulle bli ledsen. Jag tänkte att bara allting är bra med vårt blivande barn så ska jag aldrig mer klaga, aldrig mer vara missnöjd, oroa mig mindre, bli en bättre människa osv. Det här var det viktigaste i världen för mig.

Vi hade tid hos vår barnmorska klockan 8. Hon frågade hur det var och sen tog hon blodtryck, blodprover till KUB, infektionsprover, järnvärde, blodsocker, MRSA och analyserade mitt urinprov. Vi bokade in en tid för RUL vilket skulle bli i vecka 20 och nästa besök till henne.

Klockan var 8.30 och vi hann knappt ut i väntrummet innan nästa barnmorska ropade upp oss, hon som var utbildad på ultraljud. In på ett annat rum och hej och lägg dig på britsen och vik ned byxorna lite. Är du i vecka 10-11? Det gick så himla fort och hon verkade knappt veta vilka vi var. Hade önskat att vi hunnit prata ett par ord, stående. Hade velat säga att vi gjort ivf och att vi var nervösa. Det hade inte ändrat något men känts bättre.

En stor skärm i taket. Hon började, mitt första ultraljud på magen. En milstolpe som jag sett fram emot i flera år. Vi såg livmodern och fostret. Jag tyckte direkt att det inte såg ut som jag trott, har sett bilder på hur det brukar se ut i vecka 11-12. Hon mätte och fick 19 mm. Jag visste att fostret borde vara runt fem cm men jag tänkte att hon kanske mätte fostret på bredden för att det låg konstigt. Hon sa inget. Hon mätte igen, 19-20 mm. Jag förstod men samtidigt ville inte hjärnan ta in. Jag tänkte ”det här händer inte”. Jag såg inget hjärta pulsera men visste liksom inte hur denna ultraljudsapparat fungerade.

Olof satt på en stol lite bakom mig och jag funderade på att ta hans hand men jag kunde inte förmå mig till det. Tror hon sa ”den är lite liten” vilket jag fattat. Har du oregelbunden mens? Jag har gjort IVF, sa jag. Visste att jag var i 10+3. ”De brukar röra på sig så man ser men den är stilla”. ”Jag ser inga hjärtslag”. Jag förstod ju men det var så svårt att ta in. Jag låg på rygg och jag tror hon mätte längden en eller två gånger till som om hon ville bevisa för sig själv. Till slut fick jag säga ”du kan sluta nu”. Jag ville sätta mig upp.

Den där känslan när man ryser och det känns som om allt blod försvinner, det kändes inte så utan mer som ett tunnelseende. Det lite nedsläckta rummet. En steril brits med ett papplakan på. Jag tänkte bara ”det här händer inte, det kan inte vara sant”. Det kändes som om jag var någon annan.

Hon sa att det var ett MA och att en läkare måste göra ett ultraljud för att ställa diagnosen och tyvärr hade de ingen läkare tillgänglig på MVC idag. Jag frågade om det fanns på någon annan MVC som de samarbetade med. ”Nej men på måndag eller tisdag kan du få en tid”. Jag sa att jag inte kunde vänta till dess, gå hemma hela helgen med ett dött foster i magen. Hon sa att jag kunde försöka ringa till min ivf-klinik annars var enda alternativet gynakuten och hon nämnde väntetid på åtta timmar. Hon gick iväg för att skriva en remiss att ta med till gynakuten, som inte skulle ge oss förtur men som var bra att ha med och visa upp.

Vi var ensamma i rummet. Jag satt kvar på britsens kant och Olof stod bredvid. Jag bröt samman och storgrät. Så fruktansvärt overkligt och orättvist. Jag kunde inte förstå att vi råkade ut för detta. Jag förstod att vårt foster var dött. Jag hade inte någon som helst illusion om att hon sett fel och att det skulle ordna sig. Men jag kunde nästan inte greppa att vi efter över tre års försök att bli gravida, fem IVF behandlingar och ett missfall i februari skulle kunna råka ut för ett MA nu i vecka 11. Jag kände att det inte fanns någon rättvisa i världen. Allt jag ville var att vi skulle gå in i det där rummet och få bekräftat att allting var bra, att hjärtat slog och vårt blivande barn sprattlade och rörde på armar och ben. Det var det viktigaste i världen för mig, för oss och det togs ifrån oss.

Barnmorskan kom tillbaka med remissen till gynakuten. Jag sa att hon skulle be vår barnmorska avboka alla tider. Sen gick vi. Jag var rödgråten, det var ingen i väntrummet men jag brydde mig inte vem som såg. Vi åkte hem. Minns knappt resan men vi pratade. Olof sa att han tänkte på när vi var hos vår barnmorska ”varför håller hon på att ta alla dessa prover på mig och bokar tider för RUL när vi inte ens vet om fostret lever?”. Han tyckte det var helt galet att vi suttit där i en halvtimme hos henne och planerat för framtiden innan ultraljudet. Jag hade inte tänkt så mycket på det men höll med honom och antog att bm varit fullbokad efteråt.

Vi kom hem till vår lägenhet och hela livet var förändrat. Allt, allt, var förstört. Det första jag gjorde var att skärma ned persiennerna i sovrummet då solen in och jag klarade inte av det just nu men framför allt för att jag inte ville se barnen leka på gården och se barnvagnarna som stod på en av uteplatserna.

Sen ringde jag vår ivf-klinik och lämnade mitt nummer. De skulle ringa upp vid elva. Jag har aldrig sett Olof så knäckt, han var helt förstörd och jag märkte att han inte visste var han skulle ta vägen. Vi var lediga båda två denna dag och det var ju tur och oerhört skönt att ha varandras sällskap.

I väntan på att ivf-kliniken skulle ringa upp satt jag vid TVn och datorn och lite i taget tror jag hjärnan tog in det som hänt, som flashbacks och hur kunde det här hända oss och det jag kände mest var att det var så fruktansvärt ORÄTTVIST.

Jag grät när jag tänkte på hur ledsna Olofs föräldrar och syskon skulle bli när de fick höra vad som hänt. Det kändes nästan värre än hur mina föräldrar skulle ta det. Jag avinstallerade en gravidapp som jag hade på min telefon. När jag fick missfall i februari glömde jag det och fick en påminnelse om ny vecka tre dagar efter missfallet. Det var som en kniv i hjärtat och jag ville inte vara med om det igen.

En sköterska från kliniken ringde vid elva. Jag sa att vi gjort ivf hos dem i juni, varit på ett lyckat ultraljud i vecka 8 och idag fått reda på MA i vecka 11. När hon sa ”nej vad tråkigt” och sen ”åh gumman” så bröt jag samman och kunde inte få fram några ord på en lång stund. När jag kunde prata igen sa jag att en barnmorska gjort ultraljudet och vi behövde få det bekräftat av en läkare och jag frågade om dem snälla, snälla hade en tid till läkare idag. Hon sa att det fanns tid klockan 15:30 och det kändes så himla bra att slippa åka till gynakuten.

Timmarna gick ganska fort. Jag var hungrig och Olof köpte pizza till lunch som vi delade på. Han var så himla tagen men jag satt vid datorn och kunde faktiskt tänka på annat långa stunder i taget. Ibland glömde jag bort vad som hänt. Men jag grät också i många korta omgångar och det gjorde så fruktansvärt ont att få sms från några få vänner och arbetskamrater som visste om att vi skulle på ultraljud idag. Jag började gråta bara jag läste dem och medan jag svarade. Det kändes hemskt att göra andra människor ledsna, att berätta vad som hänt. Jag ville liksom skydda dem från sanningen.

Vi kom till kliniken strax före 15:30. Senast vi var där var vid ultraljudet i vecka 8. Den 23 juli. Jag minns att vi gick ut genom portarna då med det lilla fotot i handen och jag tänkte att kanske, förhoppningsvis dröjer det nu två år tills vi kommer tillbaka för syskonförsök. Nu var vi där igen, så snart.

I väntrummet satt ett par med sin son på ca tre år. Jag tyckte det kändes extra jobbigt idag men klarade mig från att börja gråta. Pojken var rätt högljudd och livlig och det var svårt att inte se och höra honom. Jag tänkte att kanske skulle de bara in på samtal och tänkte ta med honom. Men sen ropades mamman upp och gick in i VUL-rummet ensam och pappan och pojken var kvar! Då blev jag arg och tyckte dem var jäkligt okänsliga. Det var fint väder och det finns ett grönområde jättenära utanför. Kunde inte dem väntat där så pojken kunde springa av sig och höras på mobil när hon var klar om dem ändå inte skulle följa med in till läkaren. Jag kommer aldrig ta med ev barn in på ivf-kliniken om det gäller syskonförsök. Aldrig någonsin.

Läkaren, som jag träffat flera gånger förut, ropade upp oss och vi gick in i VUL-rummet. Vi stod och pratade lite och det kändes bra. Jag var helt behärskad och osentimental. Berättade kort om det planerade ultraljudet idag. Han sa att man såg säkrare med VUL. Han såg samma sak, inga hjärtslag och en längd på 19 mm. Fostret dog för ca två veckor sen i vecka 9. Jag klädde på mig och vi pratade igen. Han sa att missfall är lite vanligare hos personer med PCO och man vet inte varför. Jag sa att jag fått missfall i februari i år och att jag tycker att jag redan haft otur så det räcker. Han sa att MA/MF i femtio procent av fallen beror på kromosomfel hos fostret.

Det fanns tre alternativ berättade han. Att vänta tills det kom ut av sig själv vilket kunde ta ett par veckor till och det ville varken han eller jag pga att jag var så långt gången och den psykiska aspekten. Två att ta tabletter, tre skrapning (vilket han tyckte var bättre att vänta med ifall tabletterna inte hjälper och det kunde vara en veckas kö till skrapning). Jag vet redan allt om vad som händer efter ett MA, efter att ha läst om barnlöshet i flera år på diverse bloggar och forum, så jag visste redan att jag ville ha tabletter.

Innan han gick började jag prata om mitt jobb och började storgråta och fick knappt fram orden bara jag tänkte tanken på att återvända till jobbet efter allt som hänt. Inte bara detta utan tyngden av alla dessa år och alla dessa misslyckanden. Jag har låtsats så mycket under dessa år men hur skulle jag kunna gå till jobbet på måndag som om inget har hänt när hela min värld rasat? Han sjukskrev mig i två veckor och det kändes bra. Som en lättnad.

Sen satt vi i den röda soffan inne på sköterskans rum. Jag hade behärskat mig igen, det är så jobbigt att prata när man gråter. Hon kom in med en liten orange kasse. Hon frågade hur det kändes och vi pratade lite kort om hur vår dag varit och hon tog sig verkligen tid att lyssna. Sen förklarade hon behandlingen med Cytotec. Jag hade trott att vi skulle behöva gå förbi apoteket men vi fick alla tabletterna där och då med oss hem i små uppmärkta påsar. Tillsammans med tydlig info. Jag skulle börja nästa dag på förmiddagen. I kassen fanns även ett stort plastat underlägg att kunna ha i sängen och en stor binda/blöja. Hon sa att ju längre man är gången desto mer ska komma ut, logiskt men inte så kul att höra. Men hon sa att det var en fördel att jag var van vid kraftig mensvärk för då kanske jag klarade smärtorna av Cytotec bättre jämfört med kvinnor som inte är vana vid att ha ont.

Läkaren kom in med sjukintyget. Både han och hon sa att vi kunde börja med FET redan vid nästa mens om ca en månad. Vi har två blastocyster i frysen. Jag förstår att det inte går och kroppen behöver bli normal igen men jag hade gärna börjat med Pergotime nu och gjort FET denna mens. Det är det enda som skulle kunna lindra sorgen lite, lite.

Jag känner en sån stor tacksamhet mot kliniken. Att dem tog emot oss samma dag. Att dem såg oss. Både läkaren och sköterskan var underbara. Dem tog sig tid, lyssnade. Dem var sympatiska men inte överdrivet. Dem var genuint intresserade av vårt bästa. Det var det bästa bemötande jag fått under de två och ett halvt år vi gått på behandling på två olika ivf-kliniker och jag är glad över att jag fick det denna dag.

Vi körde hemåt, pratade mycket och det kändes positivt. Att vi fått sån fin hjälp, att vi fått all medicin med oss och att vi skulle kunna börja behandling ganska snart igen. Sen åkte vi förbi mataffären och där inne såg jag direkt en treårig flicka skutta omkring bland grönsakerna och jag höll på att bryta samman och sa till Olof att vi måste skynda oss igenom och bara ta det nödvändigaste annars klarar jag inte det här.

Hemma lagade han middag och när vi åt skrattade vi till och med åt en grej han varit med om på sitt jobb. Sen grät jag i omgångar och det var fruktansvärt jobbigt när mamma ringde, att behöva berätta för henne. Att göra henne och pappa ledsna. Igen.

Vi hade ändå en okej kväll. Såg på TV, en massa Robin Williams filmer gick, och jag spelade spel på surfplattan för att distrahera tankarna. Planerna vi hade på att gå på en gratiskonsert på stan blev ju inte av. Det var en lång, konstig dag och sen på lördagen väntade Cytotecbehandlingen.

Harmoni och platt mage

Vecka 10. Dagarna rullar på och jag mår bra. På jobbet har jag hamnat på lättare arbetsuppgifter som gett mig utrymme att småäta när jag vill för att förhindra illamående. Ingen på jobbet vet, förutom två kollegor som sen ett drygt halvår vetat vad vi håller på med och stöttat mig i det. Jag har ännu inte pratat med min chef, tänkte vänta till efter KUB, kanske ännu längre.

Jag har känt mig lugn och harmonisk och det är härligt med sommar, tunna kläder och ljuset. Allting känns bra. Har sovit mycket bättre sen vädret blev lite svalare. Jag har joggat, styrketränat och cyklat utan några tecken på rosa eller rött.

Precis när jag plussade svullande magen upp och när vi var i Prag på semester såg det ut som jag var i vecka 15-20. Jag hade klänning och hur jag än sträckte på mig syntes magen rejält. Kunde inte låta bli att stirra på den ibland. Förstod ju att det inte var en ”riktig” mage utan att tarmarna svullnat. Det var nästan komiskt men samtidigt blev det obehagligt trångt när jag åt en stor måltid.

Efter en vecka krympte magen nästan över en natt och blev mer normal. Dock som en liten valk, vilket jag tänkte var god semestermat och för lite motion. Men så i början av denna vecka blev magen ännu mer platt och nu är den i princip som den var innan jag blev gravid. Kan ha en tajt t-shirt utan att den syns. Dock blir den klart större efter jag ätit lunch eller middag. Men som det känns nu kommer det nog dröja många veckor innan det riktigt syns på mig att jag är gravid.

Häromdan på lunchen satt vi åtta personer vid ett stort bord och åt tillsammans. Då gled samtalet in på graviditeter och genast började det spekuleras i om någon var gravid på avdelningen. Jag tuggade på min pasta och hade inga problem med att se ut som vanligt och jag deltog inte i den återkommande diskussionen men jag blev så jäkla trött och lite ledsen. Jag har hört dem här spekulationerna i flera år nu. Det är som att folk har så tråkigt att dem behöver något att se fram emot (?), gissa kring, spekulera i, skvallra om.

Nu är det två år sen någon sa rätt ut till mig ”vill inte ni ha barn?” eller liknande. Antagligen har dem fattat att vi kanske har nån form av problem eller så tror dem att vi vill vänta, trots att vi båda är kring 35 och jag fått en del hintar om min ålder. Det låter kanske löjligt men jag hoppas att de personer som håller på mest, de som är mest nyfikna och skvallerbenägna kommer få reda på det sist.

Idag har varit en riktigt lugn och skön ledig dag hemma. Olof har semester nu och han är sedan igår uppe i sommarstugan och fixar. Alltså är jag ensam hemma och det är så skönt. Jag har sovit länge, tvättat, pysslat, ätit smörstekta kantareller, tagit en cykeltur till biblioteket och njutit av solen. 22 grader och vindstilla är mer min grej än 27-28 grader som vi hade i två veckor konstant.

Jag känner mig helt ogravid idag. Till och med brösten har slutat ömma. Ibland kommer tankarna på att tänk om hjärtat har slutat slå och det är därför jag har så få symtom. Hade gärna gjort ett ultraljud idag för att kolla att allt var okej. Om det varit det hade jag fortsatt leva i min harmoniska bubbla utan oro ännu ett tag till. Vi ska till MVC om exakt en vecka. Då blir det urinprov, blodprov och ultraljud på magen!

Vi hade tänkt att både åka till Asien i januari och på en skidresa i mars nästa år om jag inte skulle bli gravid. Nu blir det lite ändrade planer men jag funderar faktiskt på om det skulle gå att åka en vecka till svenska fjällen i mitten på januari. Jag skulle vara runt vecka 30-31 då ungefär. Jag skulle inte åka slalom utan jag ser så mycket fram emot snön, en vitpudrad stuga, gå promenader, åka hundspann, bada och basta, goda middagar, läsa böcker i stugan. Vi har bara varit i fjällen i februari eller mars och jag har läst att januari oftare är kallare och har ju inte lika mycket dagsljus/sol.

Sen är det ju förstås omöjligt att veta hur jag kommer må då. Om jag skulle ha kraftig foglossning eller andra besvär har jag kanske det bättre hemma. Samtidigt vore det kul att komma bort och se något annat innan de sista veckorna kommer då jag antar att jag kommer sitta hemma ganska mycket pga grått vinterväder och vara otålig och otymplig. Jag får fundera lite till. Någon som har erfarenhet av resor i vecka 30 eller tankar kring detta?