Tre veckor

Ibland tänker jag att om jag inte har något positivt att skriva så kanske det är bättre att jag förblir tyst. Så har det varit nu.

Den där sjukdomen jag skrev om sist ville aldrig gå över. Jag har aldrig varit sjuk i tre veckor förut. Jag har aldrig hostat så mycket, kombinerat i hela mitt liv, som jag gjort nu. Kunde inte sova. Feber eller frossa. Olofs växande frustration över att jag aldrig blev bättre. Lillen förstod inte varför jag inte ville ha honom i ansiktet, varför jag inte orkade lyfta och bära. Han bankade på sovrumsdörren när jag försökte vila och ropade ”mamma, mamma” förtvivlat. Han var dessutom gnällig efter 18 månaders vaccineringen veckan innan. Han kunde helt klart känna att stämningen var annorlunda hemma och han fick emotionella utbrott flera gånger om dan. Mina snälla föräldrar kom och tog ut honom lite längre än vanligt så Olof fick lite tid för sig själv.

Sömnlösa nätter, ingen bättring och till slut smärta i ansiktet. Förstod att det var bihåleinflammation. En ny erfarenhet för mig. Sökte hjälp på en jourvårdcentral då det var helg. Sköterskan sa att de inte behandlar bihåleinflammation med antibiotika och att den receptfria nässprayen med kortison tar en vecka innan den ger effekt. Jag började gråta. Hade sovit två timmar den natten och knappt mycket mer nätterna innan. Så nära gränsen och ändå skämdes jag lite över mig själv. 36 år gammal.

Oerhört sympatisk läkare och ett snabbanalyserat blodprov bekräftade att jag var/varit riktigt dålig. Fick antibiotika, hostmediciner och kortisonnässpray.  Tjejen på apoteket log och sa att den här hostmedicinen kommer du sova gott på. Det gjorde jag inte. Tänkte på henne när jag låg och vred mig som vanligt.

Jag, som vanligtvis vill hålla mig uppdaterad kring nyheter flera gånger om dagen, hade överdrivet mycket tid att läsa allt om det hemska som hände i Stockholm. Från nyhetssändningen live på Tv en halvtimme efter på fredagen, till alla artiklar. Alla bilder. Tid att tänka, på nätterna, på dem som dog och hur deras anhöriga hanterade det. Tid att tänka på allt som händer i världen nu och min unga son som växer upp i den.

Ringde jobbet och sa att jag var fortsatt sjuk. Fick ringa igen och förlänga. Konstant huvudvärk, smärta i ansiktet och smygande feber varje kväll. Efter fyra fem dygn med medicinerna började det vända. Olof var frustrerad över att det inte gick fortare. Nu får du inte var sjuk längre, sa han.

För ett par dagar sen gick jag till jobbet. Allt var ansträngande. Ont i ryggen, i revbenen efter hostan. Fick nästan dubbelseende av att vara i en stor lokal efter att ha suttit inne i lägenheten så mycket.

Jag som inte brukar vara sjuk ofta alls. Blir så rädd när jag tänker på i höst och vinter. När lillen börjat förskolan. Och jag – eventuellt bärandes på ett nytt liv. Hur ska det gå.