IVF på hjärnan

Det har blivit mycket IVF-tankar nu igen. Alltså tankar på hur de senaste åren har påverkat mig. Jag märker det nu när min graviditet blivit ”officiell” på jobbet. Alla ogenomtänkta kommentarer. Hur en del människor resonerar eller inte gör det. Jag tog mycket illa vid mig av en händelse i förra veckan och pratade med min psykolog på MVC om det häromdan. Ja då väcktes känslorna igen. Jag trodde att jag lämnat det bakom mig, tillfälligt i alla fall. En liten paus för att vara glad och ”normalt” gravid. Så var det inte.

En kollega strax över 40 fick veta idag att jag är gravid när andra basunerade ut det i ett rum. Hon sa att hon misstänkt det ett tag men inte vågat fråga. När jag senare var ensam med henne i ett annat rum kom min graviditet på tal igen. Jag minns inte exakt orden men helt plötsligt säger hon att hennes båda barn kom till genom provrör. De är ungefär 12 och 10 år nu och hon pratade på en lång stund om hur jobbigt det var att nedregleras inför långa protokollet och om andra saker. Jag stod och såg på henne, lät henne prata till punkt innan jag sa att jag visste vad hon gått igenom. Att min lilla i magen kommit till på samma sätt.

Besvikelsen jag kände över att jag inte vetat att hon också gjort IVF. Vi har varit arbetskamrater i 3-4 år. Så många gånger som jag var ensam i ett rum med henne i vintras, i våras. Hon var en av dem jag funderade på att berätta för, om våran kamp, för jag tyckte att hon var empatisk och lik mig på flera sätt. Men sen tänkte jag att hon inte skulle förstå, att hon säkert fått sina barn snabbt och enkelt. Så lite man vet om människor man umgås med dagligen.

Hon hade inget emot att prata om sina fyra år som barnlös, trots att det låg så många år tillbaka i tiden. Vi har gått på samma klinker, vi har känt samma känslor av frustration och ensamhet och tänkt samma tankar om andra, oförstående människor. Jag önskar att jag hade vetat. Jag tror hon hade förstått mig i våras när jag brottades med all min rädsla i de tidiga veckorna. Vi pratade i en hel timme.

Senare satt jag i fikarummet bredvid en halvny kollega i 50-årsåldern. Hon hade precis upptäckt att jag var gravid och gratulerade. Jag sa tack och allt det vanliga och att jag var glad men jag kände mig obekväm eftersom det satt en annan kollega i rummet som jag vet också kämpat med barnlöshet och jag tror att dem har givit upp, delvis på grund av ålder. Sen sa kollegan i 50-årsåldern ”den och den har precis blivit föräldrar och man gläds ju lite extra för det var efter fem IVF-försök”. Min första tanke var att det kändes bra att hon kände sympati för någon som uppenbarligen haft det svårt att få barn. Min andra tanke var att hon sa det som att fem IVF-försök är något extremt i hennes värld. I mångas värld antar jag. Det här är ju ingen tävling i vem som haft det värst på något sätt men en del av mig ville peka på min egen mage och säga ”ja och det här är efter åtta IVF-försök” för att liksom normalisera/ta bort bilden av att IVF är något ovanligt/höjt i dunkel. Kanske är det människor som jag som inte vågar säga något som fortsätter hålla den bilden vid liv. Men nej, jag ville inte avslöja något så intimt i ett rum fullt med andra människor. Men oj så lite andra människor vet om en.

Mycket, mycket tankar just nu och min sinnesstämning hinner skifta flera gånger under en dag beroende på vem jag pratar med och diverse kommenterar om min kropp. Ikväll känner jag mig trött.

En vecka i mitten av juli

Så många liknelser. En vecka i mitten av juli. Jag kommer tillbaka till jobbet efter semestern – nygravid. Gravid i hemlighet. Vecka åtta och ingen ser. Jag tar en dag i taget men känner mig så oerhört till freds. Det skulle kunna bryta ut ett krig i landet men det spelar ingen roll för jag är gravid. Jag bär något speciellt inom mig.

Ett år sen idag. Vårt första lyckade ultraljud. Hjärtslag och vår lilla, nio millimeter stor. Ett foto i handen och vi puttade upp porten och solen värmde utanför. Bara ben under Klänningen. Vi åkte hem, gick ut och åt middag på en nyöppnad restaurang nära där vi bor. Jag åt pasta. Vi kunde inte sluta le och prata om framtiden. Ett steg närmare mars 2015 och hela hösten och vintern skulle bli annorlunda.

Jag bad Olof ta kort när jag poserade med ultraljudsbilden av vår lilla framför magen på min klänning. Jag stod i sovrummet och hade de vita skjutdörrarna till garderoben bakom mig.

De där fotona hittade jag sen en dag i slutet av september när jag skulle tömma minneskortet inför våran resa. Då var du död sedan länge. Och jag var inte hel.

Restaurangen där vi åt, där vi satt och kände smaken av ett nytt liv, den passerar jag flera gånger i veckan och ibland tänker jag på den dagen. Minns fortfarande vid vilket bord vi satt.

En vecka i mitten av juli och det är inte bara odelat positiva känslor att återvända till jobbet gravid i vecka 28. Uppmärksamhet som stundtals känns påträngande och falsk, kommentarer och granskande blickar. Jag slits mellan att vilja vara vanlig, äntligen som alla andra och samtidigt påminner små saker mig om att jag har gått igenom en lång prövning och att det har påverkat mig.

Minnen av hur det var förra sommaren, jag går i samma rum och korridorer som då. Jag är samma person men ändå inte. En dag i taget men ändå inte. Ett nytt datum i horisonten. Inte så långt borta nu.

Liten utflykt i söder

Vi har varit på en liten tur till Malmö och Köpenhamn. Vi har bara varit där hastigt i samband med olika konserter de senaste åren så det var kul att få göra dem ordentligt. De flesta resor jag/vi gjort de senaste tio åren har gått till utlandet – det är nästan så att jag glömt att Sverige är fint också, speciellt på sommaren.

Den dagen vi kom körandes till Malmö stannade vi i Västra Hamnen. Gick runt där kring kvarteren vid Turning Torso och längs vattnet. Det fanns en badplats med trädäck och bryggor och eftersom det var fint väder var det jättemycket folk där som badade och solade eller bara satt. Så fint att kunna bada så centralt mitt inne i ett nybyggt bostadsområde och man såg Öresundsbron längre bort. Vi gick längs vattnet och kom bort till fler bryggor och badställen och restauranger och glassbutiker. Fint. Vi blev sugna på att bada men det kändes lite omständigt att hämta badkläder och handduk i bilen och byta om och sen byta om igen för att köra till hotellet. En annan gång.

Jag hade kunnat vara kvar där länge men vi var lite trötta efter resan och ville checka in på vårt rum. Vi bodde på ett nybyggt hotell som låg centralt. Utsikten från vårt rum på tolfte våningen var fin. Senare på kvällen åt vi middag på en restaurang på Lilla Torget. Antagligen turistigt men jag tyckte om stämningen där. Jasså är det här alla är, sa vi till varandra när vi kom in på torget via en gränd. Alla restaurangerna hade stora uteserveringar med tak och infravärme och det var proppfullt med folk en vanlig tisdagskväll klockan halv åtta. Vi fick till och med vänta på ett bord några minuter. Men det var mysigt, påminde om när vi åt middag på det stora torget i Gamla stan i Prag för precis ett år sen, men det var varmare i luften då. Och jag var alldeles nygravid.

Dagen efter utforskade vi Malmö, gick omkring totalt ostressade utan några måsten. Det enda jag kände av graviditeten (är i vecka 27) var att mina underben svullnar väldigt lätt. Efter bara någon timme på stan började det kännas obekvämt, de blev tunga och trötta. Jag har ju flera par stödstrumpor hemma och det kändes så dumt att jag inte tänkt på att ta med några nu när jag förstod att det skulle bli en hel del gående under resan.

För övrigt spanade vi ganska mycket på barnvagnar. Vi har beställt en nu (!), har tänkt skriva mer om det en annan dag, men jag/vi är just nu lite fixerade vid att se vad andra föräldrar har för märke på sina vagnar nu när vi lärt oss vad det finns för sorter och modeller. När vi gick förbi någon med ”våran vagn” klämde vi varandras händer lite extra och log för oss själva, där är den. Våran vagn.

Jag har börjat titta mycket mer på de små barnen också efter att ha vänt bort blicken under lång tid och ibland hela huvudet för att försöka lura mig själv att inte se. Att inte behöva se det jobbiga. Men nu kan jag titta igen och studera små detaljer som kläder, kroppsspråk och hur ett litet barn beter sig i en vagn. Jag tror att det är en del i den mentala förberedelsen för mig. Att sakta identifiera mig med andra föräldrar och tänka att det där kommer (förhoppningsvis) vara jag i höst/vinter/vår/nästa sommar och så där kommer jag också göra. Både jag och Olof pendlar mellan att känna att det är overkligt och samtidigt ta in mer och mer att vi ska bli föräldrar till den lilla i magen som om inte allt för länge faktiskt ska komma ut.

Nästa dag tog vi tåget till Köpenhamn, väldigt smidigt att det bara tar 35 minuter via Öresundsbron. Vi hade inte varit där ordentligt på många år heller så vi gick runt och kikade, lämnade Ströget väldigt fort till förmån för de mindre och mysigare gatorna.

Vi åt lunch i en saluhall som heter Torvehallerne, där fanns hur mycket gott som helst men det slutade med en egg wrap med avokado och nypressad apelsinjuice och det var skönt att vila benen en stund.

Vi gick ned till färgglada Nyhavn och kollade läget som alla andra turister. Funderade på att ta en timmes båtsightseeing, det kostade bara 40 DKK men det var ett par hundra meters kö i det fina vädret så vi skippade det. Köpte glass i en liten källarbutik som tillverkade sina egna glassrån och sen satt vi på ett litet trädäck vid kajkanten och kikade på alla som gick förbi.

Det blev att vi gick till Christiania också, har ju hört så mycket om det stället. Tror jag hade förväntat mig något vackrare, hippieaktigt, färgglada hus, planteringar och grönsaksodlingar inte bara drogkulturen. Så här på dan var det nästan lika många turister där inne, inklusive barnfamiljer med småbarn, som ungdomar som var där för att roa sig. Ändå kände jag mig gammal och ute. Lite felplacerad. Vi gick bara en kort runda där inne.

Ungefär här började mina ben göra riktigt ont. Stödstrumporna hade suttit fint som sagt. Jag sneglade avundsjukt på alla som hade cyklar och trampade förbi oss när vi gick tillbaka in mot city. Det blev ett par pauser på olika bänkar.

Det blev kväll och jag hade googlat lite om matställen innan vi åkte och sett att det verkade ligga några trevliga restauranger i Köttbyn, ett före detta slakteriområde som nu blivit trendigt, lite som Meatpacking District i NYC. Vi var inte ensamma där och det var till och med väntelista för att få bord på Mother men det gick rätt snabbt ändå.

Vi åt pizza, som är deras specialitet och jag gillade verkligen inredningen och atmosfären på stället. Sen vid 21:30 tog vi tåget tillbaka till Malmö. Jag hade väldigt ont i benen då och såg senare att vi hade gått hela 13 km under dan i Köpenhamn.

Det här med hotellfrukost. Jag tycker det är lite spännande när man bor på olika ställen att se hur frukosten är nästa morgon. På det här hotellet var den verkligen bra, inte bara utbudet utan alla små detaljer som hur det var upplagt, dekorerat, söta skålar till yoghurten som jag ville sno med mig hem och snygga trälådor där besticken låg. Stilpoäng. Sen var personalen alert och alla faten var påfyllda ända tills de stängde. Tre morgnar åt vi där och fick lite associationer till den bästa frukostbuffén vi ätit på Bellagio i Las Vegas. Wow, där fanns allt, jag menar allt. Förutom det vanliga även olika maträtter som kockarna gjorde live åt en, frukt, kakor, desserter och tårtor trots att det bara var förmiddag.

Jag satt och studerade barnfamiljerna nu. Imponerades över de som kom till frukosten vid halv tio med småbarn, hur höll de dem nöjda fram till dess? Vaknar inte alla barn tidigt? Kanske åt de något litet på rummet innan. En familj nära oss hade tre barn på kanske 5, 4 och 2 år. Den lille hällde ut ett helt glas mjölk över sig och barnstolen men föräldrarna tog det med ro. Torkade upp. Och de hann äta själva mellan allt bollande med barnens mat och välbefinnande. Jag tänkte det där klarar jag också någon gång i framtiden. Det där kan vara vi.

Vi körde hemåt efter tre nätter i Malmö och tog en liten omväg för att se den fina lilla byn där jag och mina föräldrar hyrde stuga många år i rad, ofta i midsommartid. Vi parkerade bilen och gick ned mot strandängen och havet. Så märkligt att vara där med Olof många år senare, på en plats som är så förknippad med barndomen. Där har jag gått, cyklat och lekt som barn. Alla minnen av stranden, morgonbryggan och hästarna i hagen som gillade vårt knäckebröd. Vildkaninerna som sprang över gräsmattan och jag plockade sju sorters blommor och sov med dem under kudden på midsommarafton för att drömma om en prins. Nu gick han bredvid mig. En fin avslutning på vår lilla semester i hemlandet.

Tillbaka i skogen

Idag gjorde jag något som jag tänkt på väldigt länge. Jag tog mig till favoritlöparspåret i den stora vackra skogen och sprang och gick i femkilometersslingan. Den med flera tuffa backar. Jag har inte sprungit sen i augusti eller september förra året. Min rutin sen ett par år har varit att jag brukar börja springa i april/maj när vädret börjar bli behagligare och sen fortsätta till oktober ungefär. Nu i vår kände jag mig inte bekväm med att springa delvis på grund av blödningarna som jag hade i tidig graviditet och dessutom tog all rädsla så mycket av min energi och lust.

Jag har fantiserat om löpning en längre tid men känt mig väldigt otränad och haft dåligt samvete för det. Drog på mig träningskläderna idag och fick en chock över hur stor magen helt plötsligt kändes och såg ut i tajta kläder. I januari köpte jag (som om jag visste) ett långt funktionslinne som funkar perfekt nu i glappet mellan löpartightsen och t-shirten och som dessutom är snyggt, i en annan färg.

Jag började med att gå men sprang sen i alla nedförsbackar, hur små de än var. Det gick över förväntan. Kände livmodern som en hård boll i magen och det tryckte ibland nedåt urinblåsan. Kunde också känna lilla älsklingen rör sig tidvis. Den måste ju undrat vad som var på gång. Efter ett tag sprang jag längre sträckor på flack mark men gick i uppförsbackarna.

Jag verkligen älskar skogen. Älskar. Den är så vacker och rogivande. Det var ett tag sen jag var där sist och jag kände för att stanna upp medan jag gick och bara beundra utseendet på olika sorters grästuvor och träd, alla nyanser och texturer. Jag kan inte få nog. Jag visualiserar hur jag ska gå där med barnvagn sen, inte i det kuperade spåret men på de andra breda stigarna och gångvägarna.

Det enda negativa var att jag sprang där i samma spår som i somras, för ett år sen, både när jag var gravid och sen när jag inte visste. Jag minns hur jag gick i uppförsbackarna då också för jag ville inte pusha mig för hårt. Ifall. Jag minns hur jag tänkte då, hur det kändes.

Jag har sprungit Midnattsloppet fyra år i rad och jag drömde om en femte gång. Idag skulle bli lite som ett test för att se att jag antagligen skulle få blodsmak i munnen och obehaglig hjärtklappning. Men det hände inte. Jag kände mig glad och trygg. Så innerst inne när jag fortfarande en fåfäng dröm om att jag kanske ska klara av att spring-gå 10 km om en dryg månad. Jag vet inte varför det känns så viktigt för mig. Och om det verkligen var viktigt hade jag inte börjat träna tidigare då och inte väntat till vecka 26?

Anemi och annat

Vi var på MVC idag, vår barnmorska har semester så vi fick en vikarie, en erfaren kvinna som var mycket trevlig. Hon frågade hur jag mådde och tog de vanliga proverna. Mitt blodtryck var 105/60 och hon sa ”ni unga tjejer får ofta lågt tryck under graviditeten”. Hon kallade mig ung, det kändes bra. Jag fick ligga ned på britsen och hon mätte magen, det där SF-måttet och det var helt normalt. Vilken fin mage du har, sa hon när jag låg där på rygg. Jag kunde se hur livmodern sluttade brant nedåt strax ovan naveln nu. Den var så stor den ska vara i början av vecka 26. Hon lyssnade på hjärtljuden med dopplern och älsklingen rörde sig tydligen bort ifrån henne då, ville inte vara med. Pulsen låg på 140 ungefär.

Det enda som inte var bra var mitt Hb, blodvärdet, som idag låg på 107. När jag kollade det sist i vecka 20 låg det på 120. Det var då jag blev beordrad att börja med järntabletter var tredje dag och jag har ätit dem sen dess. Barnmorskan kollade i sina PM att gränsen för blodbrist, anemi, låg på 110 så från och med nu måste jag äta järntabletterna två gånger dagligen. Undrar hur min känsliga mage ska klara det. Var tredje dag har faktiskt fungerat över förväntan.

Hon sa att det är viktigt att försöka få upp blodvärdet nu för under den sista tiden av graviditeten är det tydligt väldigt svårt att påverka. Och att gå in i en förlossning med blodbrist kan leda till ökad blödning och större risk för infektioner. Det lät ganska allvarligt, när hon sa det så.

Jag vet inte om jag ser samband nu efteråt bara för att jag vet men sista veckan innan jag gick på semester kände jag mig allt mer trött. Intensiva situationer på jobbet kunde ta all energi ifrån mig så som de aldrig gjort förut och jag sov middag i soffan varje kväll. Nu när jag har semester har jag inte upplevt tröttheten på samma sätt men nu har jag ju också sovmorgon nästan varje dag och kan ta dagen i min egen takt. Jag har också blivit andfådd oroligt lätt av att gå i trappor och liknande men har kopplat det till att jag inte motionerat aktivt på väldigt länge. Egentligen har jag tänkt att alla symtom ovan har med graviditeten att göra och så är det kanske också men nu när jag vet att jag har lågt blodvärde tänker jag att det kanske påverkar.

Den främsta orsaken till blodbrist under graviditeten är den ökade blodvolymen som späder ut blodet så det är inget som går att påverka. Dock känner jag att jag nog varit dålig på att äta kött under en period. Jag har ätit mycket lax (i ugn), sallader, fetaost, frukt och grönt, tzatziki i massor (sommarkänslor), korv, vi grillade kyckling i helgen och en massa onyttigt – men som sagt inte mycket nötkött som är rikt på järn och jag tror att min kosthållning kanske bidragit lite, lite till det dåliga resultat. Så dags för nya tag och förhoppningsvis kanske jag blir lite piggare framöver.

En roligare grej är att vi anmälde oss till föräldrautbildning på MVC med start den 1/9. Det fanns flera grupper att välja på, plats för max sju par i varje grupp och i ”vår” grupp såg vi att alla hade BF i oktober. Tänk att det bor så många andra par här i närområdet som ska bli föräldrar samtidigt som oss. Det ska bli så kul att träffa dem när det är dags.

Sommarfesten

Förra helgen var vi bjudna på sommarfest hos våra vänner. De är rätt så nyinflyttade i sitt första hus så det var lite kombinerad inflyttnings- och sommarfest. Förutom många som vi känner gemensamt hade de bjudit in vänner från studietiden och flera par och familjer hade kört från andra delar av landet och skulle övernatta, så vi var ett stort gäng med både vuxna och barn.

Olof har varit hos dem förut men för mig var det första gången som jag besökte deras nya hus och såg den mysiga tomten på baksidan av huset. Jag blev med ens avundsjuk och enormt sugen på att själv flytta till hus. Vi har ju hela tiden varit så nöjda med vår lägenhet och tänkt att vi inte har någon brådska att flytta bara för att vi planerar/väntar barn. Vi har en fräsch ny lägenhet med balkong i ett populärt område och kan bara gå några meter för att sätta oss och beundra utsikten och omgivningarna men självklart är det något helt annat att bo i hus och ha en egen tomt med insynsskyddad baksida, speciellt så här på sommaren. Dessutom var det delvis en naturtomt där lite berghällar tittade fram och den vette mot ett skogsområde, precis som huset där jag växte upp. Om det är något som jag saknar med hur vi bor nu så är det närheten till naturen.

Det var fyra gravida tjejer på festen och jag var en av dem. En av dem. Känslan. Att äntligen vara gravid på en sommarfest. Att äntligen vara i en vecka då det inte finns någon anledning av dölja den lilla rundningen. Att stå och prata med folk och en del såg och en del såg inte. Frågor från en väns vän om vi skulle göra en ny långresa i höst. ”Alltså vi ska förhoppningsvis bli föräldrar i oktober. Jag är i vecka 24” och hon blev förvånad, hade inte sett. Bara att kunna säga så, i ett samtal, efter alla dessa år gör mig lycklig. Vi ska bli föräldrar i höst. Så fantastiskt.

Jag stod i köket och hjälpte till med maten och fick frågor från våra närmaste vänner om hur jag mådde och hur det kändes medan vi alla stod upptagna med varsin syssla. Jag gillar den sortens lågmälda uppmärksamhet. Flera personer sa under kvällen att min mage var liten, de trodde inte jag var så långt gången som vecka 24. Det är väl olika det där hur fort magen syns och växer och jag tycker den varierar lite från dag till dag. Jag som alltid varit normalviktig trodde nog att det skulle bli ungefär som det är, om jag trodde något. Oavsett om den är liten eller ej nu så räknar jag med att den kommer bli ordentligt stor på slutet så jag har inget emot att den växer långsamt.

Olof hjälpte till att grilla och jag stod och samtalade med alla möjliga människor, kända och okända. Tvärs över gräsmattan såg jag en av de höggravida tjejerna och jag tänkte på hur mycket allting faktiskt ändrats sen bara ett drygt år tillbaka. Känslomässigt. Hade jag inte själv varit gravid nu hade åsynen av andras magar gett mig en klump i halsen och tårarna hade bränt innanför ögonlocken av påminnelse och avundsjuka. Jag hade lagt ned tid på att titta åt ett annat håll, styra bort konversationer från möjliga barn- och gravidämnen och se till så vi inte hamnade bredvid någon gravid vid långbordet under middagen. Kanske hade Olof fått gå på festen själv. Men nu, bara för att jag själv kände lycka och harmoni rörde det mig inte i ryggen. Jag pratade med många men sa inte till en enda att vi haft problem med att bli gravida för det kändes inte längre viktigt. Det var så underbart att vara ”vanlig” och en del av en gemenskap. Alla vår vänner har redan barn och snart är det förhoppningsvis vår tur att ansluta till det livet.

Det blev en mycket trevlig kväll och natt med god mat, underhållning och skratt och långa samtal i det vita partytältet som var utsmyckat med drivved, snäckor och annat från havet. Vi (jag) körde hem i natten och kom hem till vår lägenhet i stan vid fyra på morgonen. När vi gick och la oss strax före fem började det ljusna ute och älsklingen sparkade i magen medan vi höll om varandra.

En ny sommar

Det är natt mellan två månader igen och det har gått ett helt år sen jag skrev det här. Då med ett positivt test liggandes på bänken i badrummet och alla tankar snurrade. Glad men försiktig på samma gång över en andra chans. Min andra graviditet hade precis börjat.

Ett år senare och jag sitter här vid samma skrivbord, i ett tyst hus och ser ut över den mörka gården utanför. Vårt efterlängtade barn sparkar i magen varje dag och jag har öppnat dörren till allt det där nya. Allt det som skulle komma senare och längre fram hela tiden. Det som jag ibland försiktigt tänkte på men inte kände mig berättigad till. Men det gör jag nu. Mina dagar fylls just nu av tankar på barnvagn och små klädesplagg, vilka mammakläder jag behöver köpa och kommande ommöblering här hemma. Datum är till och med bestämt för när jag ska sluta jobba i augusti. Jag har och får googla på precis allt. Det finns inte längre några förbjudna ämnen eller något senare. Jag har tillåtit mig själv att leva i detta nu. Och jag trivs.

För ett år sen skrev jag om tid och hur den kändes olika lång. Igår började min semester på riktigt efter en intensiv helg. Jag brukar ha lätt för att gå ned i varv och jag är lugn nu men jag har ännu inte förstått att jag är ledig mer än någon enstaka dag till. Det är nog allt det nya, alla pappren om ledighet i höst och hur länge vill du vara borta från jobbet, ett år?. Det känns abstrakt. Ska jag? JAG? Det här är inte bara början på en sommarsemester utan upptakten till en helt ny tid.

Igår fick jag reda på att en IVF-vän äntligen är gravid efter åtta försök. Lika många som vi gjort. Jag minns när vi skrev till varandra i mitten av december och i början av januari, båda lika nedgångna. Båda balanserade på gränsen till vad vi klarade, mentalt framför allt. Vi diskuterade behandlingar utomlands och vad som skulle vara vårt sista steg i den här processen om vi någonsin kom dit. Jag berättade för Olof om henne igår, hur glad jag är för hennes skull.

Jag började tänka på det här med tid. Om vi bara hade vetat då i vintras, om jag hade vetat att snart skulle det ske, en lyckad och bestående graviditet, då hade jag mått så mycket bättre. Då hade jag sluppit så mycket av lidandet. För mig var ovissheten en av de värsta komponenterna i barnlösheten. Jag sa gång på gång till Olof, till psykologerna, till vänner: ge mig en månad om två år, ge mig ett datum då det kommer lyckas för oss så jag kan leva och möjligen tänka på annat fram till dess. Jag kände så starkt att jag behövde något att förhålla mig till men det fick jag aldrig. Bara mer ovisshet.

Jag önskar när jag skrev det här i vintras att jag vetat att jag den åttonde februari skulle få ett nytt plus och att hoppet skulle återvända och allt skulle bli annorlunda. Nu väntar en ny sommar och jag tänker njuta varje dag. Här och nu, med vår älskling i magen.