När jag var barn och tonåring var jag inte speciellt intresserad av att se på sport på Tv men OS, de olympiska spelen, var alltid ett evenemang som kändes speciellt. Kanske berodde det på att det var sommarlov och invigningarna var så färgsprakande, folk var glada och det var som en ständig fest genom Tv-rutan. Jag tror att det var ett av få tillfällen då vi satt hela familjen och kollade på sport tillsammans hemma. Även min mamma som oftast höll på med småpyssel på kvällarna och sällan hade ro att sitta still någon längre stund, satte sig ned med pappa och mig. Den där känslan, att OS är något betydelsefullt och speciellt har hängt med mig sen dess.
Jag har alltid tänkt mycket kring datum, siffror, årstider och stora händelser framåt i tiden. När vi under sommaren 2011 var en bit på väg i vår försöka-bli-gravidresa så tänkte jag framåt till nästa år, 2012. En av mina starkaste målbilder var att sitta och amma framför Tvn och se sommar-OS i London. Jag tänkte att det är ju perfekt sysselsättning eftersom jag hört att det ofta blir mycket ammande med en bebis där i början. Det var något väldigt symboliskt i det hela. Men när månaderna gick och testerna förblev blanka fick jag revidera mitt mål. Framåt vintern tänkte jag att jag skulle sitta där höggravid och titta på OS med benen i högläge på en pall och ett glas kall juice i handen. Jag skulle ju ändå slutat jobba då så det var perfekt. Sen var det plötsligt våren 2012 och jag tänkte att jag skulle vara glad och tacksam om jag ens var det minsta gravid under OS men inte ens det hände. Jag minns att jag såg på Tv, alla tävlingar i London, med en bitter smak i munnen och hjärtat tungt av avundsjuka och besvikelse.
Sen spolar jag fram till februari 2014 och vinter-OS i Sotji. Kanske inte exakt samma status och känsla som ett sommar-OS men ändå roligt och speciellt. Och plötsligt efter tredje återföringen var jag gravid. Någon vecka efter det omtumlande beskedet var det en lördag och jag låg på soffan och såg på längdskidåkning och skidskytte. I min almanacka skrev jag ”såg på OS gravid”.
Nu är det sommar-OS igen. 2016, fyra år senare. Och efter fyra års kämpande fick vi vår efterlängtade son och även om han är en stor tiomånaders nu som röjer runt i vardagsrummet, klättrar på möbler, pratar högt för sig själv och gnager på böcker så återvänder han alltid till sitt ursprung och blir så där liten igen. Han kryper emot mig, vill upp i famnen, gnyr och buffar med huvudet, med ansiktet mot bröstet om jag fortfarande inte förstår. Så jag ammar honom, i soffan, medan alla de där tävlingarna pågår på Tvn, långt borta i ett soligt Brasilien.
Allt det där jag trodde skulle hända för så länge sen, har slagit in. Min målbild blev försenad men vad vet vi egentligen om livets alla omvägar. Han är här nu och det är det viktigaste av allt. Och jag ammar framför OS, för första och kanske sista gången.