Försenad målbild

När jag var barn och tonåring var jag inte speciellt intresserad av att se på sport på Tv men OS, de olympiska spelen, var alltid ett evenemang som kändes speciellt. Kanske berodde det på att det var sommarlov och invigningarna var så färgsprakande, folk var glada och det var som en ständig fest genom Tv-rutan. Jag tror att det var ett av få tillfällen då vi satt hela familjen och kollade på sport tillsammans hemma. Även min mamma som oftast höll på med småpyssel på kvällarna och sällan hade ro att sitta still någon längre stund, satte sig ned med pappa och mig. Den där känslan, att OS är något betydelsefullt och speciellt har hängt med mig sen dess.

Jag har alltid tänkt mycket kring datum, siffror, årstider och stora händelser framåt i tiden. När vi under sommaren 2011 var en bit på väg i vår försöka-bli-gravidresa så tänkte jag framåt till nästa år, 2012. En av mina starkaste målbilder var att sitta och amma framför Tvn och se sommar-OS i London. Jag tänkte att det är ju perfekt sysselsättning eftersom jag hört att det ofta blir mycket ammande med en bebis där i början. Det var något väldigt symboliskt i det hela. Men när månaderna gick och testerna förblev blanka fick jag revidera mitt mål. Framåt vintern tänkte jag att jag skulle sitta där höggravid och titta på OS med benen i högläge på en pall och ett glas kall juice i handen. Jag skulle ju ändå slutat jobba då så det var perfekt. Sen var det plötsligt våren 2012 och jag tänkte att jag skulle vara glad och tacksam om jag ens var det minsta gravid under OS men inte ens det hände. Jag minns att jag såg på Tv, alla tävlingar i London, med en bitter smak i munnen och hjärtat tungt av avundsjuka och besvikelse.

Sen spolar jag fram till februari 2014 och vinter-OS i Sotji. Kanske inte exakt samma status och känsla som ett sommar-OS men ändå roligt och speciellt. Och plötsligt efter tredje återföringen var jag gravid. Någon vecka efter det omtumlande beskedet var det en lördag och jag låg på soffan och såg på längdskidåkning och skidskytte. I min almanacka skrev jag ”såg på OS gravid”.

Nu är det sommar-OS igen. 2016, fyra år senare. Och efter fyra års kämpande fick vi vår efterlängtade son och även om han är en stor tiomånaders nu som röjer runt i vardagsrummet, klättrar på möbler, pratar högt för sig själv och gnager på böcker så återvänder han alltid till sitt ursprung och blir så där liten igen. Han kryper emot mig, vill upp i famnen, gnyr och buffar med huvudet, med ansiktet mot bröstet om jag fortfarande inte förstår. Så jag ammar honom, i soffan, medan alla de där tävlingarna pågår på Tvn, långt borta i ett soligt Brasilien.

Allt det där jag trodde skulle hända för så länge sen, har slagit in. Min målbild blev försenad men vad vet vi egentligen om livets alla omvägar. Han är här nu och det är det viktigaste av allt. Och jag ammar framför OS, för första och kanske sista gången.

 

Sömnlös

Olof har alltid haft lätt för att somna. Ända sedan vi träffades, för många år sen nu, har jag varit avundsjuk på hans förmåga. Han har många gånger berättat att när han var bebis kunde hans mamma hålla honom upp och ned i ena foten utan att han vaknade. Han sov sig tydligen igenom allt när han var barn. Nu menar han halvt på skoj att vår son har ärvt sin oroliga sömn utav mig. Så fort lillen vaknar sätter han sig upp i sängen förvirrat och jag kan hålla med om att det finns vissa likheter med mina plötsliga uppvaknanden där.

Nu när Olof varit ledig ett par dagar har vi gått och lagt oss samtidigt. Vi ligger där i dubbelsängen, på varsin sida om vår lille son och Olof somnar inom några minuter. Jag ligger kvar och försöker slappna av. Men det är inte kroppen som är rastlös utan hjärnan som har svårt att varva ned. Alla tankarna kommer. Det är samma varje kväll.

Jag tänker på förlossningen som jag tio månader senare inte kan bestämma mig för om jag känner mig tillfreds med eller traumatiserad av. Eller lite av både ock. Jag tänker nu att jag nog hade haft nytta av det där uppföljningssamtalet som jag blev erbjuden efteråt. Men där i stunden på BB ville jag liksom stoppa hela upplevelsen i en liten ask och glömma och istället fokusera på min fina efterlängtade son. Tanken på att åka tillbaka till sjukhuset ett par veckor senare kändes bara fel.

Jag tänker på syskonförsök och att hela ovissheten en dag ska börja om. Jag tänker på mitt jobb, att jag snart ska börja arbeta igen och hur det kommer bli. Jag tänker på relationer i nutid och dåtid. Hur jag trodde att vissa saker skulle bli lättare när jag blev förälder. Att jag skulle få något gemensamt med så många andra människor och så har det blivit men ändå inte. Felaktiga förväntningar från min sida.

Tankarna mal och snurrar kring sånt som jag inte kan förändra. Jag vrider och vänder men kommer sällan fram till något nytt. Jag har flera gånger tänkt att jag nog befinner mig inuti en livskris. Att det är en jättestor förändring att bli mamma. Det spelar ingen roll att jag tycker att lillen varit en lätt bebis och att jag hela tiden har känt mig trygg och avslappnad i min roll. Inget hade kunnat förbereda mig på det här nya livet.

Jag försöker hejda mig och återvända till rummet. Olof sover djupt på andra sida av sängen. Och mellan oss ligger vår skatt. Vår stora lilla älskling som kramar nestets bulliga kant med sina spretande fingrar. Nestet som jag har sytt till honom och som han fortfarande gärna sover i. Jag borde inte ha några bekymmer i världen när jag ligger där bredvid dem två. Jag vill inget hellre än att stänga av och somna till ljudet av deras andetag.