Vår fina kille är redan en månad gammal. Idag för en månad sen hände det där stora. Det fantastiska och samtidigt oerhört smärtsamma. Jag var hos psykologen idag och pratade igenom förlossningen bland annat. Fick göra en ganska kort sammanfattning annars hade det tagit för lång tid och tiden känns alltid knapp när jag är hos henne, har så mycket att säga och hon är en bra lyssnare. Lillen var med, låg i vagnen och sov sin eftermiddagsvila. Konstigt, innan jag gick dit kändes det som om jag skulle träffa en gammal skolfröken och visa upp honom. Visa att jag var vuxen nu och blivit mamma. Jag kände mig stolt och lite nervös för att träffa henne. Ändå har jag bara känt henne sen i april. Märkligt att inte längre sitta i hennes fåtölj gravid, för det har jag ju varit alla andra gånger vi träffats. Sist jag var där var två dagar innan han föddes och vi pratade om rädslan att något skulle gå fel precis på slutet.
I en månad har jag varit mamma nu och det känns som jag börjat få lite rutin på vardagen. Kanske accepterat att saker är annorlunda. Vant mig vid att vara ensam med honom när Olof jobbar. Att ha med honom in i badrummet när jag behöver gå på toa för han har en förmåga att alltid vara vaken då. Att amma och äta min kallnade mat samtidigt bakom hans rygg. Att lägga fram telefonen, fjärrkontrollen, vattenglaset, näsdukar, kräkhanddukar med mera på rad inom räckhåll innan jag sätter mig i soffan för att amma och bli fast där i en timme. Jag har svårt att resa mig upp stundtals på grund av att kroppen inte är läkt. Att bära, vyssja, sjunga, gunga honom runt i lägenheten när vi är ensamma. Att liggamma mitt i natten och somna utmattad och vakna två timmar senare och upptäcka att han fortfarande ligger tätt intill mig vid mitt nakna bröst utan att jag rört mig en millimeter. Det känns fortfarande så naturligt att ta hand om honom men det är samtidigt mycket nytt. Hela livet har förändrats.
Att gå vilse 