Efter en del velande skulle vi i natt börja med projekt ”sluta nattamma”. Olof var den som var drivande, tyckte att nu skulle det ske trots att jag tyckt att nätterna varit hyfsade en tid. Vi pratade ihop oss igår kväll, flyttade spjälsängen till Olofs sida av sängen. Fyllde på lillens pipmugg för att kunna erbjuda honom vatten. Han ville inte somna i går kväll, var uppe riktigt länge, som om han kände på sig att något var på gång.
Jag hade också svårt att somna, sov oroligt och kände mig nervös. Klockan 02:15 vaknade lillen med ett skrik. Istället för att jag lyfte honom till mig och han fick bröstet tog Olof upp honom, kramade och vaggade, gick ut i det mörka vardagsrummet.
Lillen skrek och skrek. Jag hade öronproppar men det hjälpte inte ett dugg. Vetskapen om att han skrek efter mig, först förvirrad, sen desperat, gjorde ont i mig. Det kändes i hela kroppen. Jag kände mig elak som låg kvar där i sovrummet och låtsades sova. Tänk att jag godkänt detta.
Efter tio minuters gråtande blev han tyst, jag tänkte att han givit upp och skulle somna i Olofs famn nu men det blev bara en halvminuts andningspaus. Sen skrek han igen. Jag låg ned i sängen men kunde omöjligen sova. Tog fram mobilen och började läsa, vad som helst, i ett försök att tänka på annat.
Vad gör vi mot dig? Är det här verkligen rätt? Fem minuters snuttande mot det här. Du har ju fått bröstet varje natt i hela ditt liv och nu plötsligt finns det inte där. Du vet inget annat. Du kan inte förklara dig med ord.
Tjugo minuters skrikande och tonen blev än mer desperat. Han var alldeles ursinnig. Det lät som om någon höll på att döda honom. Jag tänkte på grannarna. Vad ska dom tro om oss, att vi inte kan trösta vårt barn? Men mest tänkte jag på vår son. Efter 25 minuter kom Olof tillbaka in i sovrummet, ”ska vi avbryta eller?”. Ja. Ge mig honom.
Så fort han kom i min famn lugnade han sig. Jag torkade bort en massa snor under näsan och sen fick han bröstet liggande bredvid mig så som vi alltid gör. Han åt och åt och strök med sina små fingrar över min varma hud. Han darrade i hela kroppen. Tillfredsställelsen och lättnaden jag kände går nästan inte att beskriva. Samtidigt. Mitt lilla barn, vad har vi gjort mot dig. Hur kunde vi tro att det här skulle gå bra.
Det tog närmare en halvtimme innan han till slut släppte bröstet. När jag försiktigt skulle flytta honom till nestet vaknade han och började skrika med en nästan panikartad röst som jag inte kände igen. Jag tror att han var rädd för att bli lämnad igen. Han fick äta på andra bröstet tills han somnade om, en kvart senare.
När han somnat låg jag och tittade på min son. Ett avslappnat, fridfullt uttryck i hans ansikte men vad har vi gjort mot dig. Med dig. Ingenting gör mig så lugn som att höra dina tysta andetag bredvid mig om natten. Självklart ska du sova mellan oss i natt och så länge du vill.
Olof och jag somnade inte förrän vid kvart i fyra igen. Varje gång lillen vaknade under morgonen och jag på rutin ammade honom igen tänkte jag på om vi förstört något i vår relation, i hans trygghet. Något som inte gick att se utifrån.
I eftermiddag var vi ute på stan alla tre och plötsligt på vägen hem förstod jag att Olof tyckte att vi skulle prova samma sak i natt igen. För mig känns det otänkbart. Ska vi plåga vår son ännu mer. Ska vi tvinga honom till något som han uppenbarligen inte är redo för. Som jag inte är redo för. Absolut inte.
Kanske är det bara fel tillfälle. Kanske är det helt fel fas i hans utveckling. Kanske kommer han själv sluta när han är redo. Tiden får utvisa. Men jag har sällan känt mig så hundraprocentigt säker på något. Vad som är rätt för oss just nu.