Tisdag

Det är tisdag kväll och jag sitter vid köksbordet med min son. Han äter nygräddade grötpinnar och äppelklyftor utan skal och gulpar vatten från sin lilla mugg utan lock och jag är så glad att han ens äter. 14 månader och redan så bestämd och ibland kastas allt i golvet utan att ha kommit i närheten av munnen.

Det är halvmörkt inne i vår lägenhet. En adventsljusstake uppe på köksön. En hängande julstjärna i fönstret vars sladd han låter vara ibland. Det är bara vi två och ingen Tv på. Ingen musik.

Jag känner mig så lugn, så lugn. Jag är här och nu och ingen annanstans. Jag bryr mig inte om vad klockan är eller om det är min tur att jobba imorgon. Jag försöker inte smygsurfa på min mobil när han tittar bort. Jag har inte ett öga på Tv:n därborta i vardagsrummet. Jag stressas inte av smulor över golvet och traven med smutsig disk på bänken. Vi har bara ögon för varandra. Jag och min pyjamasklädda son.

Han sträcker sig fram efter min hand och jag ger honom den. Han vänder den så min handflata pekar uppåt. Han slår med sin hand i min och skrattar. Stora yviga rörelser och han skrattar så de små tänderna och halvtuggat äpple syns.

Det är tisdag och luciakväll och jag fantiserar om en liknande kväll strax före jul när han är fem, sex år eller äldre. Jag tänker mig att hans pappa jobbar då som nu och lillen och jag kommer krypa upp i soffan under varsin filt och sitta tätt bredvid och äta lussekatter och se på julkalendern tillsammans.

Men just nu sitter vi vid köksbordet och han slukar sin tredje grötpinne och dinglar med benen och vi ser på varandra utan att säga någonting. Och jag är så lugn. Jag önskar mig ingen annanstans.

Sömnlös

Olof har alltid haft lätt för att somna. Ända sedan vi träffades, för många år sen nu, har jag varit avundsjuk på hans förmåga. Han har många gånger berättat att när han var bebis kunde hans mamma hålla honom upp och ned i ena foten utan att han vaknade. Han sov sig tydligen igenom allt när han var barn. Nu menar han halvt på skoj att vår son har ärvt sin oroliga sömn utav mig. Så fort lillen vaknar sätter han sig upp i sängen förvirrat och jag kan hålla med om att det finns vissa likheter med mina plötsliga uppvaknanden där.

Nu när Olof varit ledig ett par dagar har vi gått och lagt oss samtidigt. Vi ligger där i dubbelsängen, på varsin sida om vår lille son och Olof somnar inom några minuter. Jag ligger kvar och försöker slappna av. Men det är inte kroppen som är rastlös utan hjärnan som har svårt att varva ned. Alla tankarna kommer. Det är samma varje kväll.

Jag tänker på förlossningen som jag tio månader senare inte kan bestämma mig för om jag känner mig tillfreds med eller traumatiserad av. Eller lite av både ock. Jag tänker nu att jag nog hade haft nytta av det där uppföljningssamtalet som jag blev erbjuden efteråt. Men där i stunden på BB ville jag liksom stoppa hela upplevelsen i en liten ask och glömma och istället fokusera på min fina efterlängtade son. Tanken på att åka tillbaka till sjukhuset ett par veckor senare kändes bara fel.

Jag tänker på syskonförsök och att hela ovissheten en dag ska börja om. Jag tänker på mitt jobb, att jag snart ska börja arbeta igen och hur det kommer bli. Jag tänker på relationer i nutid och dåtid. Hur jag trodde att vissa saker skulle bli lättare när jag blev förälder. Att jag skulle få något gemensamt med så många andra människor och så har det blivit men ändå inte. Felaktiga förväntningar från min sida.

Tankarna mal och snurrar kring sånt som jag inte kan förändra. Jag vrider och vänder men kommer sällan fram till något nytt. Jag har flera gånger tänkt att jag nog befinner mig inuti en livskris. Att det är en jättestor förändring att bli mamma. Det spelar ingen roll att jag tycker att lillen varit en lätt bebis och att jag hela tiden har känt mig trygg och avslappnad i min roll. Inget hade kunnat förbereda mig på det här nya livet.

Jag försöker hejda mig och återvända till rummet. Olof sover djupt på andra sida av sängen. Och mellan oss ligger vår skatt. Vår stora lilla älskling som kramar nestets bulliga kant med sina spretande fingrar. Nestet som jag har sytt till honom och som han fortfarande gärna sover i. Jag borde inte ha några bekymmer i världen när jag ligger där bredvid dem två. Jag vill inget hellre än att stänga av och somna till ljudet av deras andetag.

 

Försök ett

Efter en del velande skulle vi i natt börja med projekt ”sluta nattamma”. Olof var den som var drivande, tyckte att nu skulle det ske trots att jag tyckt att nätterna varit hyfsade en tid. Vi pratade ihop oss igår kväll, flyttade spjälsängen till Olofs sida av sängen. Fyllde på lillens pipmugg för att kunna erbjuda honom vatten. Han ville inte somna i går kväll, var uppe riktigt länge, som om han kände på sig att något var på gång.

Jag hade också svårt att somna, sov oroligt och kände mig nervös. Klockan 02:15 vaknade lillen med ett skrik. Istället för att jag lyfte honom till mig och han fick bröstet tog Olof upp honom, kramade och vaggade, gick ut i det mörka vardagsrummet.

Lillen skrek och skrek. Jag hade öronproppar men det hjälpte inte ett dugg. Vetskapen om att han skrek efter mig, först förvirrad, sen desperat, gjorde ont i mig. Det kändes i hela kroppen. Jag kände mig elak som låg kvar där i sovrummet och låtsades sova. Tänk att jag godkänt detta.

Efter tio minuters gråtande blev han tyst, jag tänkte att han givit upp och skulle somna i Olofs famn nu men det blev bara en halvminuts andningspaus. Sen skrek han igen. Jag låg ned i sängen men kunde omöjligen sova. Tog fram mobilen och började läsa, vad som helst, i ett försök att tänka på annat.

Vad gör vi mot dig? Är det här verkligen rätt? Fem minuters snuttande mot det här. Du har ju fått bröstet varje natt i hela ditt liv och nu plötsligt finns det inte där. Du vet inget annat. Du kan inte förklara dig med ord.

Tjugo minuters skrikande och tonen blev än mer desperat. Han var alldeles ursinnig. Det lät som om någon höll på att döda honom. Jag tänkte på grannarna. Vad ska dom tro om oss, att vi inte kan trösta vårt barn? Men mest tänkte jag på vår son. Efter 25 minuter kom Olof tillbaka in i sovrummet, ”ska vi avbryta eller?”. Ja. Ge mig honom.

Så fort han kom i min famn lugnade han sig. Jag torkade bort en massa snor under näsan och sen fick han bröstet liggande bredvid mig så som vi alltid gör. Han åt och åt och strök med sina små fingrar över min varma hud. Han darrade i hela kroppen. Tillfredsställelsen och lättnaden jag kände går nästan inte att beskriva. Samtidigt. Mitt lilla barn, vad har vi gjort mot dig. Hur kunde vi tro att det här skulle gå bra.

Det tog närmare en halvtimme innan han till slut släppte bröstet. När jag försiktigt skulle flytta honom till nestet vaknade han och började skrika med en nästan panikartad röst som jag inte kände igen. Jag tror att han var rädd för att bli lämnad igen. Han fick äta på andra bröstet tills han somnade om, en kvart senare.

När han somnat låg jag och tittade på min son. Ett avslappnat, fridfullt uttryck i hans ansikte men vad har vi gjort mot dig. Med dig. Ingenting gör mig så lugn som att höra dina tysta andetag bredvid mig om natten. Självklart ska du sova mellan oss i natt och så länge du vill.

Olof och jag somnade inte förrän vid kvart i fyra igen. Varje gång lillen vaknade under morgonen och jag på rutin ammade honom igen tänkte jag på om vi förstört något i vår relation, i hans trygghet. Något som inte gick att se utifrån.

I eftermiddag var vi ute på stan alla tre och plötsligt på vägen hem förstod jag att Olof tyckte att vi skulle prova samma sak i natt igen. För mig känns det otänkbart. Ska vi plåga vår son ännu mer. Ska vi tvinga honom till något som han uppenbarligen inte är redo för. Som jag inte är redo för. Absolut inte.

Kanske är det bara fel tillfälle. Kanske är det helt fel fas i hans utveckling. Kanske kommer han själv sluta när han är redo. Tiden får utvisa. Men jag har sällan känt mig så hundraprocentigt säker på något. Vad som är rätt för oss just nu.

Född nyfiken

Lilla älsklingen blev sju månader häromdagen och det händer så mycket nu så vi hinner inte med. Vår lilla bebis kryper nu runt och utforskar varenda vrå av vardagsrummet och köket. Känner på bordsben, krafsar på kartonger och pappåsar, drar i sladdar och klädesplagg som hänger ned från soffan. Jag kan nästan inte förstå hur snabbt utvecklingen går. Jag tror det var tre fyra dagar sen han plötsligt kom upp i sittande från sitt älskade magläge. Igår när han satt såg vi hur han släppte händerna från golvet i några sekunder och sen satte ned dem igen. Och idag på eftermiddagen ser jag hur han sitter och har båda händerna om en leksak i luften, ganska vinglig men han sitter utan stöd. Allt detta inom bara ett par dagar. Följaktligen har han börjat ramla också, bakåt eller åt sidorna. Det går inte att lägga filtar och kuddar runt honom hela tiden eftersom han flyttar sig konstant. Jag känner mig förvånansvärt avslappnad med att han slår huvudet i golvet. Det är väl så för alla barn tänker jag och skallbenet är ju tåligt. Hittills har han nästan inte gråtit alls utan bara sett förvånad ut när han plötsligt ligger ned på rygg igen. Tror inte han förstår vad som hände.

På två veckor har han gått från att ligga på mage och dra sig fram med händerna till att komma upp på knä och stå där och gunga. Sen hittade han fötterna och efter en del tränande kom han upp på händer och fötter som en sprinter, och stod så och gungade. Nu kan han krypa riktigt snabbt, inte på knäna utan mer ett ålande, simmande rörelse.

På morgonen brukar jag lägga honom i vardagsrummet bland alla leksaker medan jag går till köket och börjar göra i ordning min frukost. Vi har öppen planlösning och han tittar efter mig då och då medan han leker och börjar gnälla om han inte vet var jag är. Så jag brukar vinka lite bakom köksön och säga ”här är mamma” och det brukar han vara nöjd med. Men häromdagen när jag gjorde det som vanligt log han stort och jollrade, satte fart och kom krypandes ända in i köket vilket ändå är sju åtta meter.

Jag tycker det är så häftigt. Att han liksom har det i sig. Att han är programmerad till att vilja göra alla dessa rörelser och framsteg. Att han är född nyfiken och nu studerar rummet, lampor och gardiner mer än mig. Jag ser hur han känner på bordsben och stolar och sträcker sin lilla hand uppåt. Han har lyckats ta ned en bok från en låg hylla. Helt plötsligt låg han på rygg med den i händerna och smakade på pärmen som om det var en trofé.

Mitt barn. Min son. Jag beundrar dig. Vilken fantastisk resa. Nu får jag se min egen utveckling som liten bebis genom dig. Jag har ju också lärt mig allt det där en gång trots att jag inte minns det nu.

Tre

För ett par veckor sen kom den första riktigt fina vårdagen och solen värmde lite trevande för första gången efter vintern. Olof och jag gick en promenad längs vattnet, på samma gångväg där vi gick för precis ett år sen. Jag kunde känna det i kroppen hur mina tankar gick då. Hur vi försiktigt hoppades att den lilla skulle stanna. Jag såg på husväggarna av rödbrunt tegel och på rundade balkongräcken. På väderbitna träbryggor och passerande båtar. I varje liten detalj har en tanke funnits och där har mina ögon varit fästa under snabba desperata promenader – förut. Vi gjorde ultraljud varje vecka där i början för att jag skulle kunna fungera. Från en liten böna på tre centimeter till vår älskade kille på sju kilo sovandes i vagnen på bara ett år. Det märkligaste året i våra liv.

Vi tog mod till oss och gick ut och åt på restaurang för ett par dagar sen. Struntade till och med att försöka tajma det med hans sovtider sen eftermiddag för det finns ingen regelbundenhet i dem längre. Vi klev in innanför dubbla dörrar, jag gick fram till det lilla bordet där man väntar på att få hjälp. En servitör kom och hälsade. Olof stod böjd över vagnen några meter bort och några andra gäster hade redan ställt sig efter mig i kö. ”Hej, vi är två personer och ett litet barn”, sa jag och servitören kollade ned i sina papper. ”Finns det ett bord där vi kan ha en liggdel bredvid oss?”, fortsatte jag. ”Javisst, javisst”, svarade han glatt men halvstressat och visade mig till ett bord för fyra. Förutom menyerna hade han lagt fram kritor och en pysselbok till vår son – som är fem månader. Vi bläddrade lite i den efter att vi beställt. Som jag längtar efter att få sitta bredvid honom och hjälpa honom lösa rebusar och labyrinter, finn fem fel och färglägga enligt nummer. Jag kan se det framför mig redan nu hur han sitter där med koncentrerad min.

Jag söker efter resor på nätet. Varje kväll efter att han har somnat hinner vi fundera lite mer och från att vi bara pratat om vissa resmål lite löst blir planerna allt mer konkreta och till slut sitter jag sent in på natten och jämför priser mellan flera flygbolag, ser perfekta flygtider och korta mellanlandningar och drömmer mig bort. Allt det där jag brukade göra som väldigt engagerad reseledare. För första gången i mitt liv fyller jag i två vuxna och ett barn. Det känns så märkligt att jag nästan behöver nypa mig själv i armen. Jag känner en stolthet. Det dyker upp en till ruta där man ska precisera barnets ålder och jag fyller i beroende på om vi ska resa snart eller i vinter. Det blir till ett spädbarnstillägg på några hundra kronor. Jag stirrar länge på uträkningen. Två vuxna och ett barn. Aldrig tidigare har vi varit tre.

Magsovare

Vad roligt att det var så många av er som kommenterade mitt inlägg om dålig nattsömn. Det är intressant att höra hur lika och olika det kan vara och få tips och teorier. Det jag inte skrev ut i inlägget men som jag hade i tankarna när jag skrev det är att jag inte kan låta bli att jämföra med hur några av mina mammalediga vänner har det.

Min vän J har en jämngammal dotter och hon började sova hela nätter vid två månaders ålder och gör det fortfarande. J har berättat hur hon de första nätterna inte kunde sova för att hon undrade om något var fel och dessutom spände det i brösten när dottern inte åt så ofta som under dan. Sen vande hon sig vid att få sova ostört 8-10 timmar per natt och säger att de enstaka nätter då dottern vaknar en eller max två gånger blir hon nästan irriterad över att bli störd. Då tänker hon på mig, hur jag har det, säger hon med ett snett leende.

En annan vän har en son som somnar vid 19, vaknar vid 23-tiden för mat (ersättning) och sen sover i ett sträck fram till 05-06 på morgonen. Jag förstår att alla barn funkar olika men i och med att jag umgås nära med de här mammavännerna så har jag medvetet och omedvetet jämfört mig med hur dom har det och då känns lillens sömnrytm med 3 timmar i sträck (och ännu sämre framåt morgonen) som något av en nitlott. Men visst, om dessa vänner skulle få ett syskon till sina barn som sover mycket sämre än vad de nu är vana vid antar jag att det skulle bli lite av en chock för dom. För mig har det liksom börjat tufft och kan inte bli så mycket värre, tänker jag.

Den senaste veckan eller så har lillen blivit väldigt stark och aktiv motoriskt. När jag lägger honom på rygg på mattan vänder han sig ofta direkt över till mage. Han kan även kräla iväg flera meter. Att byta blöja blir många gånger en kamp då han vill vända till mage även på skötbordet och även under natten då jag tagit honom till min säng för att amma och jag bara ska ta av mig nattröjan och arrangera kuddar – då ligger han på mage och jollrar i mörkret.

För ett par nätter sen hörde jag hur han vaknade och bökade i spjälsängen och trodde att han skulle börja skrika efter mat men det blev tyst igen. När jag gick dit låg han på mage och sov i sitt nest som är i spjälsängen. Nu händer det varje natt att han vänder till mage och jag sover ännu oroligare. Ofta ligger han med ansiktet åt ena sidan och då är det väl lugnt men flera gånger har jag hittat honom med ansiktet i princip rakt ner i nestet/madrassen. Han har haft en tunn liten kudde i nestet men den har jag tagit bort. Olof tycker vi ska sluta ha nestet men spjälsängen blir ju gigantisk för honom då, så stor och ödslig. Jag oroar mig för att han inte ska få luft, för att han ska bli så trött att han till slut inte orkar flytta huvudet till en bättre position. Jag frågade en kompis som har en son som är tre månader äldre hur hon gjorde men fick till svar att hennes son aldrig lagt sig på mage under natten. Nähä, olika även där.

Jag läser på nätet att om barnet kan rulla över på mage själv så är det ingen fara och dessutom var väl rekommendationerna på tidigt 80-tal att barn alltid skulle sova på mage och jag har ju själv överlevt det. Det hade känts bättre om lillen kunnat rulla tillbaka till ryggläge själv men det kan han inte för armen kommer i vägen.

Ni som har haft barn som lagt sig på mage på natten, hur har ni gjort? Det finns väl egentligen ingenting jag kan göra mer än att ta bort kudden? Om jag lägger honom på rygg så vänder han sig ofta till mage snabbt igen.

Dåligt med sömn

Fy vilka nätter vi har. Lillen envisas med att bara sova tre timmar i ett sträck under natten och många gånger inte ens det. Vi har börjat ge honom gröt innan läggning på kvällen för att se om det gör honom mer mätt och trött men det har inte påverkat sömnen alls. Den första veckan eller två var han jätteintresserad, kastade sig nästan över skeden, gnällde om vi inte var tillräckligt snabba med nästa. Men nu sen ett par dar vill han inte ha, tittar åt ett annat håll, stirrar i fjärran och ålar sig till slut ur famnen. Han vill hellre äta sin haklapp. Vår BVC-sköterska säger att vi får ge honom ersättning på natten så att jag kan få sova lite mer men det tar emot för amningen fungerar ju så bra och kanske är det lite känslomässigt också, för mig.

I lördags vaknade lillen 6:30 på morgonen och började jollra. Jag försökte med allt för att få honom att sova lite till men det gick inte. Vi gick upp och jag kunde se ut genom fönsterna att det inte var en människa ute så dags, eller några bilar. Olof var bakfull efter fest på jobbet, annars får han ofta gå upp på morgonen när han är ledig. Han ammar ju inte fyra gånger under natten. Efter två timmar uppe blev lillen trött och vi kröp ned i sängen igen. Efter en timme var han färdigsoven men då sparkade jag lite på Olof, han fick gå upp med honom. Jag sov vidare men blev väckt varannan timme då lillen behövde äta. Jag vaknade till slut 14:15 och kände att jag gärna hade sovit ännu längre bara det att jag ville inte vrida på dygnet. Usch, den sömnbristen jag har har ju byggts upp under flera månader. Jag skulle behöva sova flera dygn i rad för att komma i kapp, fylla på alla depåer känns det som. Drömmen är att få sova 6-7 timmar i sträck någon gång. Hur länge klarar kroppen sånt här?

 

Rädslan

Det här hände för ett par veckor sen.

Klockan är runt tio på kvällen och jag har nyss satt mig vid datorn. Plockat undan lite hemma, ätit något och nu ska jag sitta ned en stund och bara njuta av min efterlängtade egentid. Lillen somnar ungefär vid nio och sen borde jag lägga mig senast elva, helst före med tanke på alla uppvak under natten och den där morgonpigga, jollrande bebisen vid sju, halv åtta. Olof har nyss gått in i sovrummet, han ska upp jättetidigt nästa dag. Jag har hela lägenheten för mig själv och det är härligt tyst.

Jag läser nyheter, mail och någon blogg. På en utländsk sida om kändisar ser jag en rubrik. Jag förstår direkt att det inte kommer ge mig något positivt om jag går in och läser. Jag vet detta men ändå väljer jag att klicka mig in.

En liten pojke har dött. Han blev tydligen kändis över en natt när han blev fotograferad tillsammans med en av presidentkandidaterna. Lite som en söt maskot. Blev följd och hyllad på sociala medier. Hans mamma meddelar att han dog i sömnen för ett par dagar sen. Plötslig spädbarnsdöd. En liten bebis på fyra månader.

Jag får svårt att andas. Ögonen tåras. Bakom den vita väggen i arbetsrummet ligger vårt sovrum och där inne ligger min son som är fyra månader gammal. Jag har lust att resa mig upp, rusa in i sovrummet, slita upp honom ur sängen utan att ens tända lampan och krama honom det hårdaste jag någonsin gjort och strunta i att det just tagit fyrtio minuter att natta honom vid mitt bröst. Strunta i att först stå där i mörkret och lyssna efter andetag. Strunta i att först titta på bröstkorgen och magen som häver sig upp och ned i skenet från min mobil.

Jag gör inte allt det där, har en spärr och vill väl inte skrämma Olof som antagligen nyss har somnat. Och om jag gjorde allt det där skulle jag liksom erkänna för mig själv att det värsta tänkbara faktiskt kan hända även hos oss. Och det är något med att det är kväll nu och mörkt inne och ute och så tyst. Men jag smyger in i sovrummet lite senare och står där i mörkret med en klump i halsen. Jag skulle kunna kolla honom en gång i minuten och ändå räcker det inte till.

Min efterlängtade egentid. Någon timme varje kväll är allt jag får. Då får jag bara vara mig själv och inte mamma. Jag stänger ned sidan, försöker tänka på annat, läsa annat men jag kan inte skaka av mig känslan. Rädslan. En liten pojke på fyra månader. Fotot av honom. Tankarna på hur hans mamma måste känna. Hans pappa.

Jag går och lägger mig. Känner inte alls för att vara uppe ensam. Vi har nyss börjat lägga över lillen i spjälsängen som står i hörnet av vårt rum, för att han kanske ska sova mer ostört och för att vi ska få lite mer plats i vår säng igen. Men den här natten vill jag vara nära honom. Allt annat är otänkbart. Jag känner mig omskakad. Som ett barn som drömt något hemskt och som vill söka trygghet, närhet hos sina föräldrar. Som ett barn som upplevt något och liksom kommit till insikt att världen inte bara är god. Jag vill att någon ska trösta mig.

Han ligger i nestet mellan våra huvudkuddar, så som vi haft det varje natt sen han föddes och jag ligger på sidan och lyssnar på hans andetag. Smeker försiktigt den lilla mjuka handen som tagit tag om nestets kant. Efter ett tag rycker han till men armen stannar mitt i rörelsen och handen sjunker ned igen. Varje gång han vaknar för att äta den natten blir jag glad. Jag stryker handen över hans fjuniga, varma huvud medan han äter och kan nästan inte förstå att han är min. Att han är på riktigt.

Mitt älskade, älskade barn. Bara tanken på allt som kan hända dig. Det tar mig faktiskt flera dagar och flera nätter innan jag känner mig någorlunda trygg igen.

 

Fem månader

Lillen blev fem månader igår. Det händer så mycket i hans utveckling hela tiden nu. Det senaste är att han upptäckt sina fötter och ligger nu ofta med benen upp i vädret, speciellt på skötbordet. Han kan till och med föra foten till munnen och suga på ena stortån.

Han vaknar varje morgon med ett strålande humör och ligger och jollrar och gymnastiserar bredvid oss i sängen oavsett hur trötta vi är. Till slut är det bara att gå upp. Egentligen är jag emot att han ska se på Tv men ibland när jag ska göra frukost och han ligger ensam på mattan en stund (med leksaker) knäpper jag på den för att han ska hålla sig lugn. En lördag var vi väl uppe vid sjutiden och då hade dagens ”godmorgon” program inte ens startat. Så tidigt har jag nog aldrig varit uppe frivilligt i mitt vuxna liv! Likaså såg vi starten på Vasaloppet häromdagen, för första gången på många år. Jag tror att förra året hade jag och Olof precis gått upp när målgången var.

Vi var på besök på biblioteket med föräldragruppen för ett tag sen och fick lite information om barns språkutveckling och hur viktigt det är att läsa för dom och att det är bra att redan nu introducera boken så de känner till dess fysiska form. Ett par dar senare kollade jag in barnhörnan lite noggrannare och hittade så mycket fint att jag lånade hem ett antal enkla barnböcker i kartong. Lillen sitter faktiskt jättefint i mitt knä tidvis och jag läser för honom med inlevelse (kände mig lite fånig i början) och han hjälper till att bläddra de tjocka sidorna och är riktigt intresserad. På slutet ska han alltid smaka på varje bok och jag låter honom göra det trots min bacillskräck över att det är en lånebok. Hans koncentration är inte så långvarig men en stund varje förmiddag brukar gå bra. Jag längtar efter att kunna läsa ”på riktigt” för honom och att han ska kunna peka på bilderna så vi kan prata om vad han ser.

Idag var vi på BVC, går bara dit en gång i månaden nu och det känns sällan jämfört med i början. Olof kunde inte vara med så när jag skulle ta upp en grej ur skötväskan fortsatte sköterskan klä av lillen som redan låg ned, för vi skulle väga honom. Då började han storgråta av rädsla, hela hans ansiktsuttryck förändrades. Han blev så ledsen att jag var tvungen att ta upp honom och vagga en stund och vår snälla sköterska backade undan i rummet. Oj, så har han aldrig gjort förut, sa jag men hon sa att det är i den här åldern dom kan börja reagera så inför främlingar. Lite intressant ändå, att han reagerade så starkt. Hon gjorde liksom intrång i hans sfär när hon skulle klä av honom.

Han väger lite drygt 7 kg nu och är 66 cm lång, har alltså fördubblat sin födelsevikt. Det var även dags för vaccinering igen. Det gjorde senast/första gången när han var tre månader och jag började i princip gråta då när jag såg hur ledsen lillen blev. Usch så hemskt att se honom gå från glad och aningslös till smärtpåverkad och jätteledsen och jag var inte alls beredd på min starka reaktion. Men det var jag nu. Olof var som sagt inte med så jag höll honom i knät och då kunde jag inte riktigt se hans ansiktsuttryck, vilket nog var lika bra. Så fort dom fått på plåstren på låren tog jag upp honom och kramade honom, han storgrät men sen kom sköterskan och distraherade med en skallra och såpbubblor och det hjälpte verkligen. Han slutade gråta mycket fortare denna gång. Jag tröstammade honom sen men han var inte så intresserad och tillbaka i vagnen var han glad och sparkade och hade sig. Nu på kvällen blev han mer gnällig och svårtröstad än normalt så någon liten reaktion på vaccineringen fick han nog.

Lilla älsklingen. Nu sover han på min sida av sängen. Ska gå in och lyfta över honom till babynestet så jag också får plats.

Liten paus

Det blev lite för mycket häromdagen. Eller det har känts så en tid nu. Dåligt med sömn och förkylning på det. Lillen är så fin men flera dagar i sträck med honom när Olof knappt är hemma är så slitsamt. Jag behöver få vara, bara mig själv också.

När Olof vaknade klockan 15 i lördags lämnade jag över lillen till honom. Nybytt och nymatad och full av energi. Sen klädde jag på mig och gick ut. Hade plånbok, mobil och nycklar i fickorna på vinterjackan så jag behövde inte ens ha med mig handväskan. En sån frihetskänsla att bara gå ut, utan barnvagn, skötväska och allt annat som kan behövas. Utan att behöva ta hissen ned till entrén, stanna där och ta på lillen mössan, knäppa overallen och bädda ned, stänga locket på vagnen. Gör det varje dag.

Tiden var begränsad så jag åkte bussen två ynka hållplatser istället för att gå för att få mer tid där. Gick till nyfunna favoritsushistället och beställde en tiobitars. Valde att äta där. Det var lagom mycket folk i den lilla lokalen och jag satte mig i en soffa med utsikt ut och mot vattnet och studerade lite halvt folk som gick förbi. Så underbart att få äta i lugn och ro. Så underbart att få läsa nyheter, bloggar och vadsomhelst på mobilen en stund. Att bara få vara själv.

En halvtimme fick jag där innan jag behövde gå. Hade kunnat sitta där så mycket längre. Hade velat. Förmiddagens regnsnöoväder hade dragit förbi och solen sken och det var mycket folk ute som promenerade. Jag gick hemåt medan jag lyssnade på en bra podcast. Underbart att tänka på annat än sitt barn. Men det kändes lite tomt och märkligt att gå utan vagnen. Den är ju nästan som en förlängning av kroppen nuförtiden.

Kom hem och Olof lämnade över lillen till mig som nyss vaknat efter tupplur och var ledsen. Olof gjorde sig i ordning i badrummet och en kvart senare åkte han iväg till ännu ett nattpass och lillen och jag var ensamma i 14 timmar igen. Men den där stunden jag fick, den gav mig energi att orka lite till.