Resevagn

Vi har bokat en resa till Grekland om en månad och ser jättemycket fram emot det. Lillen kommer då vara sju månader och jag funderar nu på hur vi ska göra med vagn under resan.

Här hemma har vi en Britax Go Next som vi är väldigt nöjda med. Nu ska vi precis byta till sittdelen vilken dag som helst, den står nere i förrådet och väntar. Mina mammavänner med jämngamla barn har redan bytt till sittdelen men i de flesta fall för att deras barn växt ur liggdelen på längden men även för att någon försökt sätta sig upp. Lillen har några centimeter till godo i liggdelen och han ligger så himla gott och sover i den under våra promenader – när han sover. När han är vaken kan han ligga och roa sig med en leksak en stund men sen blir han otålig och sparkar av filten och locket och nu senaste veckan vänder han till mage och gnager på kanten och försöker titta ut. Som sagt, vi ska nog byta till sittdelen i morgon.

Jag har förstått att många drar sig för att ta med sin egen vagn på semestern eftersom den kan skadas i hanteringen på flygplatsen och i värsta fall har man då ingen vagn att använda när man kommer hem igen. Jag har varit i Grekland ett par gånger tidigare och om det inte blivit bättre så är ju trottoarerna på en liten semesterort inte som hemma eller till och med obefintliga och att då komma körandes med en stor kraftig vagn som vår Britax känns liksom klumpigt. Vi kommer bo på ett hotell/område som har en del trappor så jag vet att det kommer bli en del bärande av vagnen och den väger en del.

Alternativet är att köpa en resevagn och det finns ju massor av enkla paraplysulkys men jag vill ha en bakåtvänd vagn till lillen eftersom han är så liten och då finns det inte mycket att välja på. Jag har kikat på en Baby Jogger Vue Lite som är bakåtvänd/vändbar, väger lite och går att vika ihop till hyfsat liten storlek. Den kostar från 2000 kronor och det tycker Olof är för mycket pengar för en tillfällig vagn som vi ska ha under en vecka. Jag kan delvis hålla med men tänker att vi kommer använda den till förhoppningsvis fler resor i framtiden. Men visst, kanske är en lätt liten sulky med  små hjul inte heller så enkel att köra över knaggliga gator?

Oavsett om vi tar med vår egen vagn eller köper en resevagn så kommer vi ha något sorts skydd om den under flygresan. Stokke Prampack verkar bra men kostar en del. Antagligen lutar det åt att hyra en vagnväska genom Airshells som man hämtar ut på flygplatsen. Kostar bara runt 200 kronor för en veckas hyra.

Det går att hyra en sulky billigt genom vårt hotell i Grekland men det alternativet har jag avfärdat med en gång. Jag vill som sagt ha en bakåtvänd vagn och de ospecificerade sulkys som erbjuds funkar säkert bra till äldre barn som bara behöver vagnen ibland. Jag har läst bland recensioner att kvalitén på vagnarna verkar variera från slitna och nästan okörbara till helt okej. Ibland har de inte ens haft en sufflett/solskydd. Så det är inget för oss just nu.

Jag behöver lite hjälp.

Du som rest (flugit) på semester med en bebis – vilken vagn har du tagit med? Någon som tagit med sin hemmavagn? Har det gått bra?

Tankar kring mitt resonemang?

Vi kommer även ha med en bärsele.

Liten blir stor

Jag minns i somras när jag tog det stora steget och började köpa barnkläder för första gången i mitt liv. Så mycket fint som jag längtat efter. Jag visste ju inte hur mycket lillen skulle väga vid födseln så jag valde att köpa ”de fina” kläderna i storlek 62 för att han garanterat skulle kunna använda dom och helst en längre tid.

När han föddes var kläderna i storlek 50 för stora i någon vecka eller två. Nu när jag ser foton på honom som nyfödd har jag nästan svårt att förstå. Så liten han var. Min älskling.

När vi kommit hem från BB och mamma och pappa var här hade de med sig presenter, bland annat en pyjamas i storlek 62. Minns att jag nästan skrattade till över hur gigantiskt stor den kändes bara när jag såg den. Tänkte att lillen skulle vara närmare halvåret när han skulle kunna använda den. Ja det kändes så då.

Men nu är han två månader gammal och alla de där fina kläderna i storlek 62 har kommit fram. Han fyller ut bodysarna på bredden men inte riktigt på längden och jag får vika upp ärmarna lite. Oj så snabbt det gick. Jag som har väldigt lätt för att bli nostalgisk sörjer redan en del av plaggen som han växt ur. Ska han aldrig mer ha den där lilla ljusblå sparkdräkten i storlek 50? Vår lilla kille. Vart tog tiden vägen?

Jag var ute på barnvagnspromenad med ett gäng andra nyblivna mammor häromdan. Skulle kunna skriva ett inlägg om hur jag förut irriterade mig på mammor/pappor som gick med barnvagnarna i bredd på gångvägen och hur jag nu plötsligt har blivit en sån person själv och jag ursäktar det med hur ska vi annars kunna prata med varandra medans vi går?

Iallafall, jag gick bredvid en tjej och vi pratade om dålig nattsömn, heladagen-amning och andra nyblivna mammaämnen. Och jag sa ”när han var liten… då sov han si och så men nu…”. Sen kom jag på mig själv och liksom ”ja du fattar, när han var yngre än så här” och hon nickade och log för hon som hade en liten kille i vagnen, bara två veckor äldre än min, förstod precis. Hur någon så liten ändå kan räknas som stor.

Allt det där

Jag ammar honom på en kudde. Han ligger med huvudet på min underarm och den andra armen har jag om hans rygg. Han äter lugnt och fokuserat ibland, ivrigt och irriterat ibland. Han halvblundar ibland och tittar på mig ibland. På nätterna har vi ofta bara på honom en body, så att det ska gå lätt att byta blöjan utan att hålla på att ta av byxor och strumpor. Så när han ligger på kudden och ammar under natten har han den ljusblå filten med stjärnor över benen. Han sparkar ofta medan han äter och de små nakna fötterna sticker ut vid min armhåla. Jag stoppar om och stoppar om igen. Små små fötter. Från första början fick jag en känsla av att jag har gjort det här förut. Jag kände igen mig.

Jag går med barnvagnen till mataffären. Så många faror på vägen nu. Ska aldrig mer gå mot rött ljus. Ska aldrig mer gå över gatan utan att se mig för tre gånger. Väntar in bussen som kommer flera hundra meter bort för allting tar lite längre tid nu, kan inte bara gena hur som helst som förut och jag har inte bråttom längre. I den grå vagnen ligger världens mest dyrbara last och sover. När du blir äldre ska jag inte släppa dig med blicken när vi är utomhus, tänker jag nu.

I ett hörn av mataffären täcker blöjorna en hel vägg och barnmaten en annan. Jag känner mig lite stolt när jag närmar mig och greppar ett blöjpaket storlek 1. Storlek Ett. Någon annan tar en större storlek men jag är fortfarande i början, i den första fasen av föräldraskapet då allt är nytt. Jag lägger upp paketet på bandet i kassan med de andra varorna och jag tänker att kassörskan tänker att oj här kommer en som har en riktigt nyfödd där i vagnen, i skuggan av den uppfällda suffletten så att han inte ska vakna av ljuset inomhus. Jag tänker att hon tänker så men antagligen bryr hon sig inte. Men jag känner mig speciell som får handla blöjor i storlek ett. Det känns nästan högtidligt.

Högen med tvätt växer inne på badrumsgolvet. Första veckan var det ganska lugnt men sen började han mjölkkräkas då och då. Sen upptäckte jag att det droppar mjölk från bröstet ibland när han släpper och pausar för att vila sig. Det rinner nedför min mage då, ned på byxor, kuddar och handdukar. Sen gillar han att kissa när blöjan är avtagen, på skötbordet i badrummet. Tur att golvet är kaklat och du är så söt, tänker jag och torkar upp. Trodde aldrig vi skulle göra av med så många handdukar per dag. Nu har vi plötsligt fått användning för alla de där udda och inte så snygga handdukarna som legat längst ned i traven. Just nu har vi användning för allt och vissa dagar byter både jag och lillen kläder flera gånger om.

Jag tvättar små kläder, storlek 50 och 56. Slänger in ett par centimeterstora vita strumpor och tänker att det är ett under om jag hittar dom efteråt bland all annan tvätt för de är så små att de ju borde kunna försvinna in i maskinens springor. Men faktiskt kommer de ut igen, hela och rena. Vi har en torkställning i vardagsrummet där vi hänger all tvätt. Nu hänger hans bebiskläder där, varvat med våra tröjor och byxor. Som jag har längtat i flera år efter den synen. Små små kläder. Ibland går jag dit och känner på dom eller bara tittar.

Allt det där som jag har längtat efter. Allt det där som jag bara sett andra människor göra eller hört talas om förut. Nu är det min tur. Nu sker det här och nu. På riktigt.

Jag stoppar om små fötter varje natt, med känslan av att jag har gjort det förut.

En vecka

Stort tack till alla er fina som gratulerat oss och stöttat under resans gång. Ert stöd har betytt jättemycket för mig. Jag önskar att jag kunde krama er på riktigt… ♡♡♡

För en vecka sen låg jag fortfarande i sängen på förlossningsrummet. Vår lilla låg på mitt bröst och jag försökte ta in att han var här. Nu har det redan gått sju dagar. Tiden känns konstig, som den gör när man upplever något speciellt och intensivt. Det känns som om han varit med oss länge nu. Vi känner ju varandra.

Jag är förvånad över hur naturligt det kändes från första dygnet att ta hand om en nyfödd. Jag som inte har någon erfarenhet av små barn. Jag som känt mig klumpig och stel när jag fått hålla andras små bebisar. Han föddes på kvällen och redan första natten förstod jag vilka skrik och rörelser som betydde att han ville ha mat och vilka som betydde magknip eller annat. Jag kunde tolka hans signaler nästan direkt. Instinkt antar jag.

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva. Allting går så bra. Jag tror inte att det skulle kunna gå bättre än vad det gör. Han är väldigt nöjd. Har korta perioder med skrik men annars sover han många timmar i sträck och äter däremellan och är vaken lite och kikar med sina mörka ögon. När han sover djupt kan han ligga själv i babynestet antingen på soffan under dan eller mellan oss i sängen på natten. Han verkar trygg och vi får tid att göra vad vi vill. Småpyssla lite hemma.

Sömnbristen var en av grejerna med att bli förälder som skrämde mig innan. Trodde jag skulle gå runt som med konstant jetlag. Som en zombie och inte vara riktigt med. Men hittills går det jättebra. Visst är jag lite trött men det är inget stort problem. I natt var en bra natt när jag/vi sov tre timmar i ett sträck, vakande av att han gnydde och då blev det amning och blöjbyte och lite närhet i en och en halv timme innan han kom till ro. Sen sov vi tre timmar igen innan det upprepades och sen sov vi en timme till innan vi gick upp. Jag ska väl inte ropa hej än, kanske har jag en del adrenalin kvar i kroppen på grund av att allt är så nytt men jag tycker det går över förväntan. På alla plan.

Skulle kunna skriva ett helt inlägg om hur det var att gå ut med barnvagnen för första gången. Som jag har längtat. Hela mitt liv. Ända sen tonåren. Att bli mamma. Att gå den första barnvagnspromenaden. Det var sol, tolv grader och gula löv på marken. Vi tog kort på varandra. Jag med vagnen. Olof med vagnen. Gick och kollade ned på lillen hela tiden som sov djupt. Svårt att förstå att det händer.

Jag vet inte om det är för att jag lever i en liten bubbla just nu men jag känner mig så avslappnad och tillfreds. Harmonisk. Ovissheten är borta. När ska han komma? Hur ska det bli? Jag har fått svar. Han är här. Han är så fin att jag inte vet vad jag ska göra av mig själv. När han har sovit i två timmar i nestet på soffan har jag lust att väcka honom bara för att jag saknar honom. Han gör små läten i sömnen, det rycker i armarna och ögonlocken.

Han är så fin. Och han är vår.

 

Hur mycket tid?

Jag har slutat jobba. Föräldrautbildningen är klar. Gravidyogan likaså. Vi har gjort ett av två studiebesök på förlossningen. Vi har gjort de flesta stora inköp till lillen. Barnvagnen har kommit men vi har ännu inte hämtat ut den.

Dagarna går så himla snabbt. Olof har mycket på jobbet just nu, han har jobbat en del extra och varit i sommarstugan med sina syskon och grejat inför höststängningen. Ibland har vi inte setts på flera dar. Jag besöker MVC flera gånger i veckan känns det som i och med att både barnmorskan, min psykolog och föräldrautbildningen ligger i samma hus. Jag lunchar med vänner och gör en massa ärenden. Har ännu inte haft en enda långtråkig dag.

Det som stressar mig mest just nu är tankarna på när lillen tänker komma ut. Jag gillar ju att ha kontroll och det här känns som en av de viktigaste händelserna i mitt liv. Att föda barn. Att bli mamma. Och så har jag ingen aning om när det kommer ske.

Igår sa min barnmorska i förbifarten ”om vattnet går i natt så…” Jag blev alldeles ställd. Tror hon att det finns en risk att vattnet kan gå nu vilken dag som helst? Jag är i vecka 37 och har hela tiden tänkt att jag kommer gå över tiden. Enligt en av gravidapparna som vi kikade på igår stod det att jag har 23 eller 24 dagar kvar nu. Det känns helt overkligt. Efter alla dessa månader ända sen i våras. Och alla år av kämpande innan dess. Nu är det inte ens en månad kvar. Jag tror att man får gå maximalt fjorton dagar över tiden här där vi bor. I så fall har jag som mest 38 dagar kvar. Svårt att förstå.

Jag skulle så gärna vilja veta. Kommer han födas för tidigt, på BF eller långt efter BF? Jag gillar inte överraskningar. Älskar att boka en flygresa och gå och tänka på det datumet. Att räkna ned. Till avresan och innebörden av vår ledighet. Samtidigt är detta en mycket mer positiv ovisshet än den vi utsattes för under åren med behandlingarna. Det var så nedbrytande att aldrig kunna veta när och hur saker skulle ske, eller ens om.

Om jag kommer gå över tiden så känns det just nu okej. Då har jag många veckor kvar att fixa och pyssla. Men om förlossningen skulle starta nu snart, usch, tanken gör mig stressad. Jag är inte klar med hemmet. Med mig själv. En person vi träffade igår sa ”oj är du i vecka 37, då ska du nog packa BB-väskan nu”.

Jag har hela sommaren tänkt att när jag slutar jobba ska jag ta tag i en massa små projekt hemma som att rensa i garderoberna, sortera foton från resor, göra plats i byrån för lillens kläder, fixa i badrumsskåpen, kolla över en massa saker så det är hyfsat i ordning inför bebistiden – ja mycket saker som jag tänker att jag har tid till nu och inte sen. Och jag har börjat med allt det där, men jag är inte klar. Har hela tiden känt att BF är så långt bort och att jag vill ha saker kvar att se fram emot, som att tvätta alla små kläder. Men nu tänker jag att det kanske är bättre att jag gör klart allt som har med barnet att göra och sen fortsätter med mina små projekt, om jag hinner.

De största grejerna som inte är klara är:

-packa BB-väskan

-tvätta alla bebiskläder

-köpa hem blöjor till nyfödd, salvor?

-prova ut babyskyddet och basen i bilen

-köpa amningsBH:ar och skydd och salvor?

-sy ett babynest

-köpa några fler klädesplagg bla tunna mössor

-hämta hem barnvagnen, inreda den, köpa regnskydd

-köpa säng?

-läsa på mer om förlossning, amning, barnets utveckling

-organisera skötbord och tillbehör i badrummet

-laga mat, baka och allt det där alla säger att man ska göra innan

Hur tänker ni? Stressar jag upp mig i onödan eller är det smart att förbereda det man kan redan nu?