Jag ammar honom på en kudde. Han ligger med huvudet på min underarm och den andra armen har jag om hans rygg. Han äter lugnt och fokuserat ibland, ivrigt och irriterat ibland. Han halvblundar ibland och tittar på mig ibland. På nätterna har vi ofta bara på honom en body, så att det ska gå lätt att byta blöjan utan att hålla på att ta av byxor och strumpor. Så när han ligger på kudden och ammar under natten har han den ljusblå filten med stjärnor över benen. Han sparkar ofta medan han äter och de små nakna fötterna sticker ut vid min armhåla. Jag stoppar om och stoppar om igen. Små små fötter. Från första början fick jag en känsla av att jag har gjort det här förut. Jag kände igen mig.
Jag går med barnvagnen till mataffären. Så många faror på vägen nu. Ska aldrig mer gå mot rött ljus. Ska aldrig mer gå över gatan utan att se mig för tre gånger. Väntar in bussen som kommer flera hundra meter bort för allting tar lite längre tid nu, kan inte bara gena hur som helst som förut och jag har inte bråttom längre. I den grå vagnen ligger världens mest dyrbara last och sover. När du blir äldre ska jag inte släppa dig med blicken när vi är utomhus, tänker jag nu.
I ett hörn av mataffären täcker blöjorna en hel vägg och barnmaten en annan. Jag känner mig lite stolt när jag närmar mig och greppar ett blöjpaket storlek 1. Storlek Ett. Någon annan tar en större storlek men jag är fortfarande i början, i den första fasen av föräldraskapet då allt är nytt. Jag lägger upp paketet på bandet i kassan med de andra varorna och jag tänker att kassörskan tänker att oj här kommer en som har en riktigt nyfödd där i vagnen, i skuggan av den uppfällda suffletten så att han inte ska vakna av ljuset inomhus. Jag tänker att hon tänker så men antagligen bryr hon sig inte. Men jag känner mig speciell som får handla blöjor i storlek ett. Det känns nästan högtidligt.
Högen med tvätt växer inne på badrumsgolvet. Första veckan var det ganska lugnt men sen började han mjölkkräkas då och då. Sen upptäckte jag att det droppar mjölk från bröstet ibland när han släpper och pausar för att vila sig. Det rinner nedför min mage då, ned på byxor, kuddar och handdukar. Sen gillar han att kissa när blöjan är avtagen, på skötbordet i badrummet. Tur att golvet är kaklat och du är så söt, tänker jag och torkar upp. Trodde aldrig vi skulle göra av med så många handdukar per dag. Nu har vi plötsligt fått användning för alla de där udda och inte så snygga handdukarna som legat längst ned i traven. Just nu har vi användning för allt och vissa dagar byter både jag och lillen kläder flera gånger om.
Jag tvättar små kläder, storlek 50 och 56. Slänger in ett par centimeterstora vita strumpor och tänker att det är ett under om jag hittar dom efteråt bland all annan tvätt för de är så små att de ju borde kunna försvinna in i maskinens springor. Men faktiskt kommer de ut igen, hela och rena. Vi har en torkställning i vardagsrummet där vi hänger all tvätt. Nu hänger hans bebiskläder där, varvat med våra tröjor och byxor. Som jag har längtat i flera år efter den synen. Små små kläder. Ibland går jag dit och känner på dom eller bara tittar.
Allt det där som jag har längtat efter. Allt det där som jag bara sett andra människor göra eller hört talas om förut. Nu är det min tur. Nu sker det här och nu. På riktigt.
Jag stoppar om små fötter varje natt, med känslan av att jag har gjort det förut.
Att gå vilse 