Äntligen på gång

Så kom till slut mensen idag. Äntligen! Under det året vi höll på med Pergotime och även förstås efter ruvning har mensen bara gjort mig ledsen men nu inför behandlingsstart är den väldigt efterlängtad. Skönt att jag var ledig idag så jag kunde ringa kliniken utan en massa hemlighetsmakeri. Jag ska börja med sprutorna redan imorgon kväll.

Under min första IVF förra året tog jag 125 enheter Puregon. Det var ju lite som ett experiment för både läkaren och mig i och med att det inte fanns något facit på hur jag skulle reagera. Jag har PCO, mycket högt AMH-värde och är normalviktig. Alltså förstod vi att jag skulle vara lättstimulerad. Det var min första behandling men jag tyckte att min mage svullnade upp mycket och flera kvällar fick jag ångest när jag skulle lägga mig ned för det kändes som om jag inte kunde andas som vanligt. Jag antar att det känns lite som att vara höggravid bara det att jag hoppas att det är en känsla som man vänjer sig vid gradvis och inte kommer inom loppet av en vecka. Jag blev plockad på 20 ägg. Det slutade med att fem embryon sattes in vid fyra olika tillfällen.

Med det facit i hand har min nya läkare bestämt att preparatet skall bytas till Menopur för att förhoppningsvis ge färre ägg men med bättre kvalité. Imorgon börjar jag med dosen 112 enheter Menopur. Jag vill såklart inte bli så där obehagligt svullen igen men samtidigt hoppas jag att den sänkta dosen inte leder till att behandlingen blir mer utdragen än de 10-13 dar de räknar med att det ska ta. Eller att antalet mogna ägg och i slutändan befruktade embryon blir för få.

Igår på väg hem från jobbet åkte jag till en av favoritskogarna och sprang i spåret. Jag kände mig jättenöjd med att jag orkade springa 4,5 km utan att stanna efter att all träning legat nere i tre veckor pga bristande energi och motivation. På hela rundan mötte jag endast tre personer så det kändes som jag hade all den vackra naturen för mig själv. Jag har haft ont i rygg och axlar i två veckor (pga nonchalerad styrketräning) och jag kände hur värken försvann av att springa på ojämn mark. Bara en stund efter jag kommit hem blåste det upp och sen kom världens regnskur. Olof och jag stod och kollade ut på gatan där det bara öste ned vatten och bildades små floder. Skönt att vara hemma då och krypa upp i soffan med honom och god mat.

Under ytan

Jag har känt mig mer hoppfull nu det senaste och utvilad efter en ledig helg. Ändå kommer tillfällen när all energi försvinner, jag blir jättetrött, har lust att strunta i det jag gör och bara gå hem och sova. Igår stötte jag på lite motstånd på jobbet och genast kände jag mig ledsen och bitter över hela barnlöshetsgrejen. Där satt flera stycken kollegor bokstavligen tillbakalutade på sina stolar och skrattade och snackade när det fanns hur mycket som helst kvar att göra, som tydligen bara jag såg och kände ansvar för. Hade tidigare under dan uppdaterat en kollega på när och hur nästa behandling ska ske och även om det kändes skönt att få prata med henne då så väckte det en massa tankar sen. Ja, jag tycker faktiskt synd om mig själv som måste gå igenom allt detta. Även om jag kan fungera till synes normalt så ligger känslorna precis under ytan.

Ikväll har vi varit hos polisen och gjort nya pass. Trodde inte så många andra skulle vara där klockan 19 en vanlig tisdagskväll. Men jag hade fel. Femtio nummer före i kön när vi kom men femtio minuter senare var det vår tur och vi hann innan de stängde. Bredvid oss satt ett par i vår ålder med en bebistjej på kanske 3-4 månader. Försökte att inte titta för mycket åt det hållet.

Dyra förberedelser

Jag hade svårt att somna igår, det var varmt inne och jag vände och vred. Det var så skönt att äta frukost idag i lugn och ro och pyssla här hemma utan någon tid att passa. På eftermiddagen cyklade jag in till stan och det stora välsorterade apoteket. Hade kikat i badrumsskåpet innan och jag hade kvar flera sprutor med Orgalutran sen förra försöket, så väntade med att hämta ut dem. När det blev min tur sa jag till den unga apotekaren att jag skulle hämta ut Menopur. Hon vred sin datorskärm så jag skulle kunna se vad som stod och frågade ”ska du inte ha något annat?”. Hela skärmen var full, tretton e-recept har jag på kontot just nu. Jag tycker det är lite tidigt att hämta ägglossningssprutan redan så jag sa till henne att jag tar det andra senare. I vilket fall, Menopuren kostade 3500 kr! Tack och lov att högkostnadsskyddet finns. Jag betalade bara 1900 kronor nu. Cyklade sen hem med min värdefulla last och la den i kylskåpet.

Ikväll var sambon inte hemma och jag passade på att se en film. Jag är filmintresserad och brukar bland annat försöka se alla filmer som varit nominerade till eller vunnit Oscars varje år. Ligger lite efter med årets bidrag men ikväll blev det Dallas Buyers Club som var riktigt bra och gripande. Den förtjänade verkligen alla sina vinster.

Om bara en liten stund är det juni och sommaren börjar. På vårens första dag fick jag missfall och på vårens sista dag hämtar jag ut mediciner för nästa behandling. Livet går vidare. Oavsett datum och årstider.

Välförtjänt ledighet

Det ska bli helt underbart att vara ledig i helgen efter att ha jobbat sju dar i rad. Varje morgon denna vecka när klockan ringt har jag suktat efter sovmorgon och en ledig dag och nu är den här.

Jag äter Provera för att få mens inför kommande ivf-behandling. Brösten har ömmat lite i ett par dar nu och ikväll känner jag lätt mensvärk. Än vågar jag inte riktigt tro att det faktiskt ska bli en behandlingen förrän mensen kommer på riktigt. Om den skulle bli väldigt sen hinner vi inte med innan kliniken stänger för sommaren. Jag har därför inte vågat hämta ut några läkemedel ännu men borde kanske göra det nu ändå. Vore katastrofalt om det skulle vara slut eller beställningsvara på apoteket om jag gick dit samma dag som mens. Ska starta med sprutorna på dag två eller tre.

Blomsterkärlek

I morse mådde jag inte så bra. Ögonlocken var svullna efter allt gråtande igår och jag kände mig helt tom på energi och bitter. Känner dåligt samvete över att jag just nu har svårt att glädjas för en vän. Även om jag tyckt att jag mått bra ett tag krävs det inte mycket för att hamna på botten igen. En lucka öppnas och jag faller handlöst. Inte för att just en vän blivit gravid utan för att det påminner om allt annat. Den situation vi befinner oss i. Hur många år vi har kämpat för detta. Ovissheten. Alla gånger tidigare jag fått reda på att någon i bekantskapen är gravid. Utanförskapet.

Min energi var borta men jag var tvungen att skärpa mig, fejka att allt var som vanligt eftersom jag skulle jobba. Efter ett par timmar började jag tänka på annat. När jag kom hem var sambon inte här. Jag ropade hallå och räknade antalet skor innanför dörren. Han kom hem en liten stund senare, hade handlat mat och i handen hade han en stor blombukett! Jag blev riktigt glad. Och överraskad. Så fint av honom. Kärleksfullt. Han såg hur ledsen jag var i går kväll och försökte trösta.

Det har blivit mycket gråt den här våren. Hoppas att det vänder snart.

Att rasera något går fort

Jag har mått ganska bra den senaste veckan. Efter det senaste minuset följde ett par dar med telefonsamtal för att få tag på rätt person, motstridiga besked och tillhörande berg- och dalbana av känslor som gjorde mig helt uttröttad. I förra veckan blev till slut allt ordnat inför en ny behandling och jag kunde börja slappna av. Tankarna har hållit sig ganska lugna och jag har känt mig i balans.

Men så ikväll gick jag in på Facebook för att se hur det går för en person som är ute och reser. Det allra första som kommer upp är ett inlägg från en vän. Hon har gjort rutinultraljud och barnet sprattlade. Ett antal ”grattis”. Mer hinner jag inte se förrän jag scrollar ned och bort. Bort från ord och innebörd som gör så ont och raserar hela min värld. Jag visste inte att hon var gravid. Tårarna kommer någon minut senare. Ångesten sitter i magen. Vill liksom krypa ihop och inte resa mig igen. Avundsjukan. Det orättvisa. Kan inte förstå att det händer om och om igen.

Det värsta är att om jag inte hade fått missfall för tre månader sen hade vi varit ungefär lika långt gångna nu och vi hade förhoppningsvis båda två fått barn till hösten. Vi hade kunnat dela detta fina tillsammans istället för att hon sitter hemma och ler åt sin ultraljudsbild och jag sitter bakom min datorskärm och storgråter.

En första början

En solig vårdag 2011 bestämde vi oss för att försöka bli föräldrar. Det var ett jättestort steg för mig, för oss förstås. Något som jag tänkt på i flera år och liksom både sett fram emot och varit lite rädd för. Att kasta sig ut i det okända. Att bli gravid. Hur skulle det kännas? Hur skulle det bli? Samma dag slutade jag med p-pillerna som jag ätit i över tio år. Den första tiden var en blandning av fnittrig glädje, nervositet, förväntan och rädsla. Men mest glädje och nyfikenhet, på det där nya. Den nya fasen i livet som började där och då.

Tre år senare kan jag konstatera att livet och alla våra planer inte riktigt blev som vi trodde. Efter fyra IVF-behandlingar och ett tidigt missfall väntar vi fortfarande på det där efterlängtade barnet. På vägen har jag mött känslor som jag aldrig velat känna och mycket ensamhet. Jag höll på att gå vilse men nu känns det som om jag kanske börjar hitta vägen fram igen.

I juni hoppas vi på att starta vår femte behandling.